Murar

Där jag bor är det två familjer som bygger varsin mur runt sin tomt. De har hållit på månader för att få det färdigt och nu tror jag nog att det är klart. De har haft hjälp av andra, men även byggt själva. Massa stenblock som säkert kostat en massa pengar har lagts på varandra som ett skydd runt huset, eller som en markering av den egna marken. Jag minns hur skönt det var den dagen vi själva satte staket runt tomten så äldsta sonen inte stack iväg på egna äventyr.

Sen jag först såg dessa byggen har jag funderat ganska mycket på våra inre murar. Om hur vi lägger ner massa tid och pengar på att bygga något för insidan. Kanske som skydd för ett skört inre, kanske som en markering och avgränsning för integritet. Kanske en fasad för att inte visa vem jag egentligen är. Eller är det ett ofrivilligt bygge som pågår som vi inte förstår?

Själv har jag samlat på mig stenar som jag byggt och byggt med. Jag har byggt ett falskt skydd mot min egen person främst genom att i smått prata illa om någon annan för att framstå i aningen bättre dager själv. Genom de hårda orden har jag skapat ett ”Vi och ett dom”. Själviskheten och högmodet kan förföra tankarna att berömma sig själv och bedöma och döma andra. Nästa gång jag träffat en person jag sagt något ofördelaktigt om har jag stått med skammen eller gått omvägar. Därmed har jag byggt osynliga murar mellan mig och personen i fråga. Det här var inget jag tänkte på men som jag nu efteråt förstått.

Med min utmattning och depression hade jag tunga år. År som var hemska när jag levde i dem inte endast pga av sorgerna utan för att mycket av vem jag var visade sig på ytan. Idag är jag på andra sidan och har hört mig själv säga de förbluffande orden: ”Jag har haft förmånen att stanna upp mitt i livet och fått två år att fundera”. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna- eller säga så då varje timme i mörker är så svår. Med reflektionen började jag jobba på min självinsikt då jag verkligen ville förändra saker i mitt liv. Det sista jag ville var att fortsätta gå varje steg i tunga vinterskor. Jag fick se över mitt eget beteende och såg hur jag byggde dessa ofrivilla murar runt mitt inre liv. När jag väl såg min mur och såg att jag byggt på ett falskt värde var det som ett Sanningens regn kom från himlen och löste kittet mellan varje sten. Jag såg hur vacker och värdefull jag själv var bara genom att jag var jag- i min sårbarhet och min litenhet. Jag ville aldrig mer vara bunden av små outtalade vita lögner genom att ta omvägar för att jag inte kunde stå för det jag sagt. Jag fick då säga förlåt till en hel del människor och kanske har jag fler som jag behöver säga förlåt till som jag glömt. Att göra upp, säga ut det jag kände och be om förlåtelse är en så bra väg för att inte fortsätta bygga murar.

Nu vet jag att det kostar mig att inte leva så sant som jag kan. Därför vill jag bygga broar istället för murar. Mina erfarenheter av sorgen säger mig att vi får gå på människans goda vilja att bygga broar och tolka varje kärleksfull handling som ett brobygge istället för en mur. Då allt man säger och gör för någon i sorg kan upplevas provocerande och som en mur får vi vara förlåtande mot varandra från båda håll, både den sörjande och den som ger. Jag har löst det så att jag ber om ursäkt i förväg och säger: ”Förlåt för allt jag kommer säga och göra som kommer provocera dig, det är inte det jag menar. Jag menar bara att omfamna dig”.

Sen jag såg dessa byggen här i bostadsområdet  har jag nynnat på Anders Frostenssons lilla sång: ”Kärleken ler åt lås och murar tycker ej väntan är för lång. Vet att den dag är muren borta dörren blir öppnad inifrån”. I kärlek vill jag leva i ett ”vi” istället för ”vi och dom”. Kärleken, ödmjukheten och barmhärtigheten bygger broar.
Jag är glad att vi har vårt staket som skydd när det kommer små barn och hälsar på. Men fick jag önska skulle jag nog vilja ha en vildvuxen syrenhäck runt tomten som fick avgränsa men där det fanns så hål att ta sig igenom. En blommande, grönskande gränsdragning för min yttre och inre människa.

 

 

Kommentera

*


2 + = fem