Nedräkning

1 december och nedräkningen till julafton har börjat. Minns hur jag som barn alltid gjorde mina egna kalendrar i två lager där jag målade en bild och klippte så man kunde öppna luckor, ritade inuti och sedan tejpade igen. Mycket möda och roligt jobb för en pysslare.

Innan jag fick barn pysslade jag ihop en kalender från Panduro med ett hus och tomtenissar där man kan fästa en liten present varje dag. Det är jättefin och ligger på vinden för jag orkar inte med det där inköpandet av små saker, vara rättvis och planera just nu. Skulle kunna ta ned den för att den är fin, vi får väl se.

Idag har vi plockat fram legokalendrar till barnen. En liten legosak varje dag. Förslag av äldste sonen som älskar lego.
En nedräkning till julafton som kostade en del och åter igen känner jag mig lite lurad av handlarna att de får våra pengar för små plastbitar. Men det är vårt val och nu valde vi det, så jag ska inte vara bitter.

Så klart får alla tre en varsin kalender. Minsta tänker att han vill öppna alla. Och det är ju självklart, han vill inte vänta. Spänningen att närma sig julen ett steg i taget är bortom hans tankesätt vilket jag verkligen förstår.

Jag tror att föräldraskapet går ut på att ge sina barn en liten liten uppförsbacke hela tiden, en utmaning som får dem att växa mentalt eller i självständighet. Kanske denna utmaning är som en stor uppförsbacke för honom? Vi får se om jag kommer att bråka om detta eller om jag kommer att ge med mig. Kraften till konflikter finns inte riktigt och jag spar den hellre till fighten om bilbälte eller vid fara i trafiken. Den uppförsbacken med kalendern, som jag själv skapat, kanske jag bara tar bort helt enkelt!

Jag tänker att vi gör så här med våra små barn hela tiden. Vi bjuder dem på saker de aldrig frågat efter, som de inte visste fanns. Det kan vara t ex att bjuda ett litet barn (utan syskon) på saft eller godis, att ställa till med super duper stort kalas för det lilla barnet som självklart kommer att förutsätta att det är normen för kalas med ett berg av presenter och massa gäster och uppmärksamhet. Det kan vara speciella kläder eller att vi inreder barnrummet som ett äventyrsrum när de är så små att de inte ens behöver en stimulerande miljö. Vi vill så mycket för vi älskar våra barn så mycket eller så köper vi saker istället för att vara med våra barn- skulden som vi tror vi sak ersätta med saker! Själv tycker jag att det är roligt med allt det här pysslandet om jag har kraften. Kanske det också är ett sätt att bekräfta sig själv. Vad det än beror på kan det vara bra att se igenom sina egna motiv så man åter igen kan göra ett val om hur man vill ha det.

Jag gillar mycket människor och gemenskap så därför tar jag ofta vara på det i kalastider. Däremot brukar jag be de som kommer köpa något litet paket, typ en studsboll eller kulor så kanske barnen kan lära sig att glädjas över det lilla och inte bli giriga monster. Det är hos oss valet ligger och vad vi själva strävar efter och hur vi pratar om saker och hur viktiga de är i våra liv som kommer att spegla sig hos våra barn. Så klart har barnen kompisar runt omkring som påverkar också tillsammans med reklam och annat.

Så utmaningen för oss vuxna blir att se vad som är en rimlig lutning i livets backar för varje enskilt barn. Det finns en rättvisa att bli bemött för den man är och inte som man bemöter alla i samma ålder eller i samma familj. Har man dessutom motvind på andra plan kan man behöva lätta på lutningen på andra saker.

…och idag har jag blivit lovad en egengjord kalender av sonen, helt på hans initiativ! Så roligt med det enkla och kreativa. Och så roligt för mig att få närma mig julen ett steg i taget tillsammans med ett av barnens skapande : ) Det gläder modershjärtat.

Kommentera

*


6 × = fyrtio två