Ny mötesplats genom musiken

Det har gått några månader nu.
Några månader sen jag valde att möta en av mina rädslor. Som om kroppen tidigare sagt ifrån för att möta fler eventuella förluster av människor som fått betyda något för mig. Efter 8 år och ett aktivt beslut, bestämde jag min för att ta kontakt med min tvillingsjäl. Hon som jag träffade när jag var 19 år och hon nästan 60. Hon som jag känt mig förstådd hos. Det är det som är det fina med tvillingsjälar. Inte så mycket behövs mer än närvaron. En gemenskap bortom orden. Jag som fått jobba på att lära känna mig själv de senare åren, vet nu att jag har ett stort behov av att känna mig förstådd. Därför har hon varit så viktig för mig.

När jag träffade henne senast hade något förändrats. Inte hennes värme eller omsorg, men hennes minne. Det hade kommit en tjuv som stal hennes minne, en liten smula i taget. Jag hade precis förlorat min pappa och var i min sorgebubbla över honom. Jag var också i en orosbubbla över att min mamma och min svärmor var sjuk. Jag blev själv sjuk av den oro jag bar över att mina relationer gled mig ur händerna. Jag kunde inte ta in att jag nu kanske höll på att förlora min tvillingsjäl också. Jag fick själv besök av den tjuv som stal glädje från mig. Jag blev deprimerad. Jag blev tyst. Tyst i livet i stort. Tyst mot många och även henne.

Så kom nu stunden där jag kände mig redo att möta denna rädsla. Att möta henne, fast jag förstod att hon nog inte skulle känna igen mig. När jag skulle slå upp adressen för att dubbelkolla gatnumret ser jag att hon bor på ett hem. I samma sekund förstår jag att jag har förlorat henne. Istället för att åka dit väljer jag att skriva några rader i ett brev om vem jag är och vad hon betyder för mig. Jag skickar även med min cd-skiva. Efter några dagar får jag ett samtal från hennes partner. Vi pratar och han bekräftar det jag vet. Hon minns mig inte. Orden gör så ont att tårkanalen står öppen och tårarna bara rinner. Vi delar några minuter av denna smärta och jag som har svårt att släppa taget, hör mig själv säga: ”Jag överlämnar henne nu i dina goda händer”. Då kommer orden jag inte alls hade förväntat mig:
 ”Jo, jag vill berätta att vi har lyssnat på din skiva. På varje sång och varje ord. Hon har njutit.” Allt händer så snabbt, jag hänger inte med. Från en förtvivlan växer nu en djup glädje fram att vi fick en ny mötesplats genom musiken. Jag kommer inte att träffa henne mer öga mot öga. Men vi kommer att mötas i musiken. Vi kan lära känna varandra på nytt!

Jag formulerade något under mina svåra dagar: Livet är att gå och hålla två barn i handen. Ett glädjebarn och ett sorgebarn. Ibland klämmer sorgebarnet i handen, då kan jag vända mig dit, stanna upp och hålla om det barnet. Det barnet som är barnet i mig. I nästa sekund kan glädjebarnet klämma hårt i min hand, då kan jag vända mig dit för att glädjas.
Jag fick denna dag uppleva det jag själv formulerat i ord och bild. Jag är inte rädd längre. Jag är bara tacksam att jag fått uppleva känslan av att vara förstådd och för en vänskap som fortsätter leva genom musiken. Tacksam att jag nu har kontakt med mitt eget glädjebarn och kan glädjas.

bild 2

bild 1

Kommentera

*


× fyra = 8