Obegriplighetens hav

Helgen som ligger bakom har präglats av många möten med människor. Obegriplighetens hav
Jag har gett föreläsningen ”Från förtvivlan till förtröstan” som är min livsberättelse i bilder, toner och ord. Eller…det är en del av min livsberättelse. Det är inte möjligt att på två timmar ge en heltäckande bild av det som hänt i mitt liv de senaste 9 åren. Det är omöjligt. För jag vet inte ens själv allt som hänt i mig. Men det är inte heller önskvärt att ge en klar bild över precis varje litet steg. Det hör till min självaktning , eller självaktning, att välja vad jag ska dela med mig av. Jag har valt att berätta endast det som rör sig i mitt inre. Inte i mina barns, i min mans, i mina släktingar eller vänners inre, utan i mitt. Och även där har jag fått välja så jag inte ger bort för mycket av mig själv till människor som jag inte känner. Jag väljer ändå att berätta i förtroende. Alltså jag tror redan innan jag börjar prata, att människor kommer kunna respektera och gömma, bevara, min berättelse i deras hjärtan. Inte vill väl jag vara deras samtalsämne på nästa middag. Men om min sårbarhet, min öppenhet, kan bidra till att någon visar sin egen sårbarhet för sina nära och kära då har syftet med min föreläsning fått sin mening. Själva berättandet i sig är viktigt, att få säga som det är och ibland älta saker som hänt. Det bär på läkedom när man säger saker högt. Då hör man nämligen själv om det man säger stämmer. Man kan liksom pröva sina egna ord mot människor man vågar falla mot. I lördags sjöng jag min sång ”Obegriplighetens hav”. Den handlar om alla mina ”Varförfrågor” som jag höll på att drunkna i. Hur ska lilla jag förstå livet eller i min kris förstå vad som händer i mig, med mig, i andra, i världen…..? Frågorna blev så stora att jag knappt kunde andas. Det har varit en brottningskamp att få ge upp saker jag trodde jag visste hur de såg ut eller hur det låg till. Om livet, om relationer och om Gud. Så tänker jag att mina lyssnare får vara beredda på att bara ana saker i min berättelse. De kan inte helt förstå allt, för jag kommer inte att ge dem hela bilden. Och jag har mina anledningar som främst handlar om integritet. Och så är det ju med tron också. Hur skulle jag kunna förstå något så stort som Gud, jag har ju inte hela bilden klar för mig. Däremot kan jag ana något, jag kan känna igen. Precis som mina lyssnare känner igen saker eller känslor i min berättelse, och därmed skapas en mötesplats för oss. Det lilla jag anar och känner till om Gud räcker konstigt nog väldigt långt för att hålla min tro levande. Och en sak håller jag ändå fast vid att jag tror att jag vet. Det är att vi alla är älskade av Gud, att det är min sanna identitet- ett älskat och väntat barn. Jag liksom du. Resten får jag med utforskande nyfikenhet närma mig och en del av det lämna i Obegriplighetens hav. För tron är ju inget jag förstår med huvudet, då hade det ju fått ett annat namn än just tro.

Hela texten till Obegriplighetens hav kommer här nedan.
Text: Elina Wetterud och Anna Engh

Som stora vågor höjer sig
Livets frågor och fångar mig
Alla mina VARFÖR så hårt i mig tar
och som strömmen ner i djupet de mig drar

Jag vill lämna er här i Obegriplighetens hav
Så stanna ni där Jag vill ge mig av

Jag är helt ensam men andas än
jag rör mig långsamt in mot stranden
Hur jag än försöker att finna några svar
blir min mänskliga begränsning så uppenbar

Så jag lämnar er här i Obegriplighetens hav
Så stanna ni där Jag ska ge mig av

Nu på avstånd med allt jag vet
är jag trygg med livets gåtfullhet

Jag lämnar er här i Obegriplighetens hav
så stanna ni där och lek i vindens dans
Ja, jag lämnar er här i Obegriplighetens hav
själv nu jag är på väg nån annanstans

 

Kommentera

*


× två = 18