”Och du bara ler….”

Den lite tilltufsade mannen i affären säger när han ser mig för andra gången: DSC_0090”Och du bara ler!” ”Ja ha….?” svarar jag lite frågande. ”Ja, det är inte så vanligt nu för tiden…att människor ler…”. Vi pratar nån minut mannen och jag, han berättar om alla stressade människor han kört i taxi under sitt liv och om hur få han träffat som satt sig i hans bil med ett leende.

Jag funderar på om det stämmer; att jag går och ler, för det är inget jag tänker på. Och jag tror det gör det. Provocerande för några och smittanade för andra. Jag gillar nämligen människor, så där på djupet. Skulle egentligen vilja krama om allihop men det funkar inte riktigt så i Sverige. Faktum är att jag hört samma sak under flera år, att jag alltid är så glad. För mig är det lite förvånande, för jag är så ofta ledsen. Jag tänker på Tomas Sjödins ord ”Tänk att man kan vara så glad fast man är så ledsen”. Han som förlorat två av sina tre barn vet vilket grepp sorgen kan ta om en, men han har tydligen hittat ett sätt att också släppa in glädjen. Kanske är det just där hemligheten ligger, att våga vara ledsen, eller arg för att sedan kunna vara glad också. Vi får känna allt vi känner. Men vi behöver fundera över hur vi visar våra känslor så de inte skadar andra och oss själva tror jag. Jag såg ett program med Lill-Babs och hon visade en björk i skogen som hon gick till när hon var arg. Hon tog med sig lerkrukor som hon kastade så hårt hon kunde. Det var lite komiskt att se den stora hög av skärvor som bildats under åren. Främst har hon varit arg på journalister, om jag minns rätt,  som skrivit saker om henne. Jag gillade hennes sätt: hon blev av med ilskan och frustrationen i kroppen så hon sen kunde föra konstruktiva samtal.

Jag minns den suck i hjärtat jag kände när jag var deprimerad och jag stod inför valet om jag skulle äta antidepressiva tabletter. Läkaren frågade om jag var medveten om att medicinen inte bara tog bort sorgedjupet i känsloregistret utan även glädjetopparna. Jag svarade att det inte spelade någon roll, för jag kände ändå inga såna glädjetoppar. Det var hemskt att känna så. Livet i den ryska dockan stängde av det som var jag bit för bit.

Idag har jag tagit mig ur depressionen främst med andra människors hjälp att se, och släppa in ljus i mitt liv. Jag vill inte stressa och tempot i mina steg är annorlunda och långsammare, och idag känner jag massa glädje bland sorgetårarna. Jag känner, jag lever! Jag älskar Livet och människor och är nyfiken på vad som väntar mig där framme runt hörnan.
Inte konstigt att jag går och ler 😉

Kommentera

*


− 6 = tre