Passionerat frustrerad

Jag var för några veckor sedan och lyssnade på Cajsa Tengblad. Hennes del av dagen handlade mycket om Självbild. Den första uppgiften jag (vi) fick var att beskriva mig själv med tre ord. Hmmmm inte lätt. Först tänker jag “Värdefull”, “Kärleksfull” och med en liten sorg i hjärtat klingar ordet “otillräcklig” åter igen i mitt inre. Jag skriver det men byter det mot “mänsklig”.
Hon ställer också frågan: “Vad är du allra mest rädd för? Det kommer att berätta något om vem du är.”

Ja, vad är jag rädd för…..förmodligen att var otillräcklig. Och vem tror jag att jag född att vara: Gud? Knappast. Jag ska vara en människa, full av möjligheter och utmaningar, full av brister och steg som blir tokiga-det är så det är att vara människa. Jag vet det i mitt huvud…jag har börjat processen att dra det ner i hjärtat. Att med hjärtat leva ut att jag är tillräcklig i min otillräcklighet. Där kan jag också vara en förebild för mina barn. För jag vill verkligen att de ska känna sig tillräckliga.

Cajsa har sin bakgrund med anorexi och hon blev så frustrerad över hur unga människor inte känner sig sedda och lyssnade på och därmed känner sig tomma i sitt inre och därför tar till saker som skadar dem. Hon blev så frustrerad över detta med en sån passion att hon skrev boken “Självbild”. Läs den gärna så får ni en bättre bild än mina fattiga ord över ett djupt ämne. Cajsa föreläser om detta idag på skolor för alla åldrar, i konfirmations-grupper, i kyrkor och säkert på många fler ställen som jag inte vet om. Hon tog tag i det som var jobbigt och skapade något som kan göra världen bättre. Tänk att många idag vågar prata om sina problem, kommer närmare en sann självbild av att vi alla bär samma värde, att uppmuntran kan göra skillnad osv. Hon gav mig ett begrepp under föreläsningen: “Passionerat frustrerad”. Om vi hittar vår passionerade frustration över något kan vi förändra världen. Det blir ett bra sätt att kanalisera frustrationen över det som bubblar inom oss.

I mitt fall handlar frustrationen om många saker. Det jag tänker på först är “skitsnack”-det gör mig så frustrerad. Det skapar nämligen splittring i relationerna. Den klyftan blir svårare och svårare att ta sig över för att riktigt nå varandra och möta varandra där vi är. Oftast skäms vi också då vi pratat illa om någon och därför undviker vi kontakt. Vi drar oss längre ifrån varandra. Nätverket “Syskon stöttar” är frukten av min passionerade frustration om hur vi behandlar varandra. Jag har sett detta och presenterar problemet men vill på mitt sätt visa på motsatsen: fördelarna, friheten och de många fantastiska möten jag kan få i att vara ärlig, respektfull och omsorgsfull mot andra. När jag väl har problem kan jag ta upp det på ett konstruktivt sätt istället för att bara prata illa om någon. Jag tror och vet att det här kan förändra världen. Har mitt arbete kunnat inspirera en annan människa att välja goda ord istället för dömande har det förändrat världen. Har mitt nätverk bidragit till att verkliga möten med dialog sker mellan människor stället för endast parallella berättelser där vi går om varandra, har jag bidragit till en bättre värld. Har mitt arbete gjort att någon börjar jobba med sin egen Självinsikt istället för att hacka på alla andra så har jag bidragit till en bättre värld : )

Jag har massa mer som jag är frustrerad över, om jag kan bli passionerat frustrerad över dessa saker har jag hittat motorn till förändring. När frustrationen inte bara sitter i huvudet utan i hjärtat också tror jag passionen har tänts. Vem vet vart detta slutar ; )

Vad är du passionerat frustrerad över? Vill du förändra världen? Greppa tag i den passionerade frustrationen och hitta vägar att förändra! Vilket hopp det finns för denna trasiga värld med passionerat frustrerade människor!!

Kommentera

*


6 + fyra =