Pelargon

Sommar, sommar, sommarlov för barnen! Vilken dag vi fick för skolavslutning. Nästan så där som i sagorna. Alla barnen klämmer i och sjunger, jordgubbstårtan smakar ljuvligt och det sprakar av färger när rosa blommor möter knallbå himmel och bländande gul sol : )

Värmen är riktigt varm idag, så där stekande varm. Jag som ska resa bort i morgon ser till att alla mina blommor i trädgården får sig en rejäl omgång vatten i skuggan. Jag som inte har speciellt gröna fingrar har verkligen kommit att gilla blomsterlivet. Jag har hört flera som levt nära döden som är fascinerad av att det minsta oansenliga frö kan bli en vacker blomma. Och fröet måste först dö i jorden för att det det ska kunna spira. Det lilla lilla korn blir något helt annat. Just pga av fröet och den bruna puppan som blir en fjäril har jag inte alls svårt att tro på ett himmelrike. Vem skulle kunna räkna ut att det mäktigaste träd en gång har varit ett litet frö?

Jag vattnar och vattnar och försöker lära mig något om vad de olika växterna behöver för att kunna trivas. Murgrönan ska aldrig torka upp och det har jag förstått nu efter att den alltid är vintergrön men har dött när vårens första solstrålar nått den. Pelagoner ska torka upp mellan varje vattning, då trivs de bra. Ja, hur ska man veta? Min trädgårdsmentor, min svärmor Ulla, finns inte längre att fråga. Ändå har det med hennes hjälp såtts ett frö i mig att få trädgården att blomstra. Det är mycket arbete och jag håller inte krampaktigt tag i mina blommor, dör de så dör de. Just nu njuter jag av att de skira rosa Mårbackapelargonerna blommar igen. De är ett direkt arv från Ulla, de var hennes för några år sedan.

Jag fortsätter tanken på att vi kan vara vatten och näring från varandra. Men hur ska vi veta vad någon annan behöver? Om den behöver mycket eller lite vatten, om den behöver torka upp eller ständigt vara fuktig för att inte vissna. Mitt råd är: Fråga! Fråga dina vänner vilka behov de har. Fråga dina vänner hur du bäst uppmuntrar dem då de mår dåligt. Är det att dela gemenskapen ännu mer eller är det avlastning från ansvar för att få egentid för att få tänka själv? Är det att få uppmuntrande sms varje dag eller ett långt samtal öga mot öga? Behöver de få ord men massa kramar? Vet du hur du själv blir uppmuntrad?

Till skillnad från blommorna är det ju inte ok om någon dör ifrån oss för att vi inte kunnat tolka ett behov av närhet eller stöd. Och så klart är det inte bara ens ansvar, det är ett samspel. Jag skuldbelägger ingen, tycker bara att det är så tragiskt att några av oss mår så dåligt att de inte ser något ljus alls. Och jag beklagar verkligen om du har någon i din närhet som inte finns bland oss längre. Kan vi hjälpas åt att ändra på det! Om vi kan börja att prata med varandra då vi mår bra och ta reda på hur vi funkar så kanske förutsättningarna är bättre att veta något om hur vi kan finnas till för varandra i svåra, stekande stunder.

Jag njuter av sommaren, av varje liten blomma och tackar för all uppmuntran jag fått för att själv snart komma helt i blom.

Kommentera

*


− 3 = sex