Pepparkakor som minner om tider tillsammans

Olika tider, olika saker eller ställen gör oss påminda om våra nära. Smärtsamma minnen, om de nära inte levt upp till det vi förväntat oss som barn t ex, eller smärtsamt för att det påminner oss om det goda vi inte längre har. Men vi kan också bli påminda om fina, bra, vackra saker, möten och människor.

Igår körde vi förbi avfarten till min svärmors grav och det blev ett samtal om barnens farmor med en av pojkarna. Han sa att “farmor var så bra på att baka kakor”. Och det var hon, de bakade alltid bullar och tjocka lunchpepparkakor tillsammans på sommaren. Han minns, han saknar det och han saknar henne. Vi bestämde oss att baka dessa kakor tillsammans och idag satte vi degen som ska vila i tre dagar. Där bland alla kryddor, alla dofter och smaker dyker nya minnen upp med hjälp av alla sinnena, minnen av pappa som var pepparkaksbagare. Den söta sirapen tillsammans med kryddor som också minner om jul. Allt på en gång.

Fina minnen av “tid tillsammans” på hans bageri, andra med svärmor i köket där vi delat just tiden och fikat, ätit ihop.
Jag hade önskat att jag kunde ringa och fråga vilken konsistens som passar för de tjocka kakorna, då jag vet att mina brukar bli lite torrare än svärmors. Önskar jag bara fick den där lilla pratstunden. Önskar jag bara fick höra pappas röst för vägledning, en tanke, ett ord….. Men det får jag inte, jag får bara acceptera det. Smärtsamt kan jag konstatera att det är så. Jag kan däremot fortsätta göra det som de har lärt oss, fortsätta en tradition av hur platsen kring bordet kan bli en viktig plats för att få “tid tillsammans” både i förberedelser och själva fikandet/ätandet. Jag kan föra den goda traditionen att göra ett barn synligt genom att ge det tid och uppmärksamhet. Om nu “tid tillsammans” (åter igen Kärlekens fem språk) är ett sätt att visa sin kärlek på vill jag gärna göra en och annan pepparkaka tillsammans med mina barn. Fylla dem med kärlek från mig och från deras farmor och morfar!

Kommentera

*


7 × = sju