Plötsligt händer det

Några saker har jag alltid hållit fast vid när det gäller barnen. Bl a är det hur jag väcker dem, om jag behöver väcka dem. Jag har tänkt att även hur ledsen, deprimerad eller uppgiven jag själv är ska jag bara väcka dem med glädje, mildhet, pussar och klappar.

Jag tror det är ett direkt arv av mina föräldrar när vi var små. Mamma och pappa var båda två milda i sin framtoning. Ofta väckte ju väckarklockan en när man tog hand om sig själv. Det är fördelen av att vara många, för det finns inte så mycket tid för curling utan man blir oftast rätt självständig i en stor familj.

Jag har tänkt mycket på hur man själv vill börja dagen och minns hur jag med skräck väcktes till kastrullock på ett tonårsläger. Det tog ett tag innan man blev människa igen och pulsen la sig. Så vill jag inte väcka mina barn. Men med milda ord, nästan som soluppgången själv där några stålar i taget möter ansiktet och värmer en så man bara vill komma upp.

Jag har en 3,5 åring som ofta kommer upp på nätterna till oss eller är kissnödig. Oftast vaknar jag av en röst som är lik Fjants röst i “Trolltyg i Tomteskogen”-en liten gäll, som skriker -“Mamma!!” Men i natt, ungefär som Trissreklamens “Plötsligt händer det” vaknar jag av en smekning på min kind och ett milt “Mamma”. Oj, vilken upplevelse att få vakna så.

Så efter många år får jag skörda och få tillbaka det som jag bara bestämt mig för att göra oavsett vad min känsla säger.
Så är det än en gång bevisat att barn gör som vi gör.

Sen hur deras övriga morgonhumör är, är något helt annat. Men det har nog mer med blodsockerhalten att göra än något annat ; )

Kommentera

*


fyra × 3 =