Ps I love You

Går gick det romantiska dramat “Ps….I love You” på TV. En kärlekshistoria om ett gift par där maken har dött redan i scen två. Man får följa hur kvinnan sörjer på olika sätt. Hur omgivningen möter henne och hur hon försöker anpassa sig till sitt nya liv som änka vid 30 års ålder. Det som är så speciellt i hennes sorgeprocess är att maken, som visste att han skulle dö då han hade hjärntumör, planerat att hjälpa sin älskade i processen att släppa taget om honom. Han hade förberett brev med uppmaningar, uppmuntran som hjälp att fortsätta leva livet utan honom. Hans önskan var att hon skulle ha ett levande liv trots att han inte var närvarande. Och att hon alltid skulle känna sig älskad.

Budskapet i filmen är vackert och trovärdigt i mitt tycke. Jag tror nämligen att makes sätt att uppmana henne att ta itu med smärtan, möta sina minnen, göra upp med människor och framför allt sätta ord på sina känslor är vägen att bli hel på.

Så klart väcks min sorg till liv återigen. Jag känner dock att det är ett skönt sätt att vara i sorgen även om gråten nästan är svårt att få ut för den sitter hårt och djupt. Jag känner delaktighet med kvinnan, med människorna runt henne som famlar men ändå vill väl. Känner frustrationen och vägen till klarhet. Ser hur små saker som vi lägger mycket tid på plötsligt kommer i ett annat ljus och vi omvärderar det vi har. Där relationer är viktigare än lägenheten vi bor i t ex.

Hoppet väcks igen att vi klarar så mycket om vi inte flyr utan vågar möta oss själva i det svåra, där vi varje dag kan välja att möta saker på ett sätt så varje stund, varje dag till slut blir år. År där det skett en förändring och en utveckling. För tiden i sig läker inte ett enda sår. Inte lätt men nödvändigt om läkedom ska ske och vi kan få vara lite mer hela människor.

Kommentera

*


+ ett = 10