Retsamhetens ansikte

Från bryggans ro till en helt vanlig morgon med de tre underbara barnen. Pojkar som tävlar i allt de gör, medvetet och omedvetet. Pojkar som väljer att sitta på 40 cm alla tre fast det finns en tre-sitssoffa. Pojkar som är bästa vänner och extremt lojala utåt och som kan vara värsta fienden då den retsamma sidan visar sig.

Morgonen blandas av fullkomlig trots- “NEJ! jag ska inte borsta tänderna“ med ett “Titta vad jag har!” En glaskula visas upp ur en hand med ett leende och en röst som äger retsamhetens melodi. Brorsan flyger på pojken med skatten och drar honom hårt i armen. Han blir sååå provocerad och ska bara ha tillbaka den vackra glaskulan som deras pappa hittade igår. Jag blir arg och drar honom inte fullt så hårt i armen och har skarp röst. Jag delar de två och tröstar den som har ont.

Än en gång gick jag emot mig själv genom att svara med samma mynt, jag tog också hårt i armen fast det var ju det jag sa att de inte fick göra-INTE SLÅSS! Min inre norm var inte överensstämmande med verkligheten för jag lät mina känslor ta över, liksom sonens. Men i hans fall är det förlåtet redan från början, han är ett barn som hela tiden lär sig av sina nya utmaningar och “bråk”.

Han kommer till mig senare- det är hans enorma styrka, och pratar med mig varför han slog. “Jag blir så där jättearg när han retas…”. Jag sa att jag verkligen förstår det, att man kan bli så där arg så det bubblar i hela kroppen. Jag bad om ursäkt för att jag tog hårt i honom. Vi pratade då om att han nästa gång han känner sig så där provocerad kan pröva ett annat sätt: att inte låta sig provoceras av broders ord, att inte låta dem gå in utan bara konstatera att: “Jaha, där är den där glaskulan, jag vet att den är min och jag kommer få den när han tröttnat på den”. Om det skulle bli verklighet skulle han äga ett verktyg för livet: ett sätt att hantera ilskan genom att klä av fienden och se igenom Retsamhetens ansikte. Se att där står en annan pojke som bara vill tävla, vill vara lite retsam mot någon han älskar och som han konkurrerar om föräldrarnas uppmärksamhet med.

Tänk om jag också kunde lära mig det allt mer, se igenom och inte låta mig provoceras. Jag gör mitt bästa och känner mig ständigt otillräcklig samtidigt vet jag att jag är alldeles tillräcklig när jag just gör mitt bästa och framför allt försöker lära mig något av det i eftertänksamhet. Så jag tror jag förlåter mig själv jag för mina tillkortakommanden då jag låter känslorna ta över. Jag ställs ju också inför nya situationer i föräldraskapet hela tiden, där nya vägar ska utforskas för att nå fram, där vi kan växa i tillit till varandra.

Kommentera

*


tre + = 7