Ro utan åror

Har precis läst ut Ulla-Carin Lindquists “Ro utan åror”, TV-journalisten som fick besked om den dödliga nervsjukdomen ALS den dag dag hon skulle firas för hon fyllt 50 år. En sjuk kropp, en kropp som inte gör vad det friska intellektet vill. Så smärtsamt! En kamp om de sista månaderna i en människas liv där hon måste lämna sina fyra barn, där den yngsta bara sju år. En kamp om en högpresterande, självständig kvinna som verkligen måste ge upp tanken att klara sig helt själv.

Flera saker stannar hos mig när jag slår ihop boken. Det jag också så starkt har upplevt: att varje stund blir viktig. Hennes son uttryckte det så fint: “ Varje sekund är ett liv”. Det som är ytligt blir mindre viktigt och plats ges åt det som verkligen betyder nåt, i mitt liv landar det alltid runt människor. Kärleken. Närheten. Vänskapen.

Ulla-Carin berättar att familjen ska fira något och åker in till Grand Hotel i Stockholm för att ta del av den fantastiska maten. Hon berättar hur det höga glaset på fot byts ut mot ett lägre med sugrör, hur de flyttar bordet så hon kan luta sig mot väggen, hur hennes man torkar hennes läppar efter hon tagit en tugga, hur människor tittar stelt och sedan slår ner blicken. Sedan skriver hon (sid 117): “Damen vid bordet längre bort däremot ler uppmuntrande. Jag ler tillbaka och vet att hon är en själsfrände. Hon och hennes sällskap talar på teckenspråk”.

Tänk om vi kunde skapa dessa broar mellan varandra, bara genom att möta blicken, ge ett leende och därmed bli någons själsfrände. Svårigheterna och kampen var synliga i dessa fall. Tänk om vi andra- där svårigheterna inte syns så tydligt, kunde våga möta, våga se, räcka ut våra händer och våga ta emot. Tänk vad många syskonsjälar vi kunde få!

Hon fortsätter: “Så många ord som är till för att fylla tomrum. Ord som är kitt som lagar sprickor. För att hålla mörker borta och lögner vid liv. När vi tror att allt är sagt är det viktiga kvar. Det som vi värjer oss mot. När orden är slut återstår bara sanningen.

Här sitter vi och talar med bara få ord. Jag är närmare min man än någonsin tidigare. Närmare mig själv. När han torkat rester av björnbärssufflé från min haka tar vi färdtjänsten hem”.

Vilken beskrivning av det som händer när man skalas av, när inga lögner längre kan upprätthållas, när sanningen lyser starkt och blir till läkedom med sin värme och sitt ljus. När alla masker är slängda och vi kommer nära andra och oss själva. I sanningens sken där våra brister syns och vi ändå är älskade precis som vi är.

Ulla-Carin skriver om möten med en präst som hon haft flera tillfällen, hon skriver på sid 179: “Prästen jag mötte på sjukhuset sa till mig att att ögonblick av total närhet och total vänskap hör evigheten till.”

Då känner jag mig med min historia av sorg, utmattning och depression så rik på glimtar av evigheten. Små stunder av närhet, av ärlighet inför oss själva, inför våra vänner bär
på evighetsvärde där Prestationen inte bara har semesterstängt utan har bommat igen för gått. Där tiden står still och nuet och varje sekund är ett liv!

Kommentera

*


nio − = 7