Rötter

En timmas dyrbar egentid. Jag väljer en promenad i solen och vinden, och ser omvärlden för en stund genom kameralinsen. Höstlövens olika sprakande färger är en vacker kontrast till den knallblå himmelen och den starkt lysande solen. Luften är skön att andas och det doftar friskt. Jag drar mig mot vattnet, njuter av vågor och solglitter. Flera andra finns runtomkring mig. Några går själva, många går tillsammans och pratar. Tre kommer emot mig varav en har en mask i form av en apa med blont hår. Kanske märkligt, eller bara underbart att ta sig ut i naturen fast man vill vara osynlig.

Ett stråk av saknad sköljer över mig. Saknaden av mina föräldrar gör sig påmind. Förutom alla varma kramar är det samtalen jag saknar. Då jag alltid sökt mig till dem för vägledning och råd har våra samtal innehållit mycket som jag saknar idag. Förmodligen har mitt sätt att lyssna varit en större tillgång än jag kan föreställa mig. Lyssnandet och inlyssnandet som är ett direkt arv från båda mina föräldrar. De har varit så inkännande i mina olika känslosvängningar och försökt möta mig där jag varit. Ibland med framgång och ibland med mindre framgång.

Jag fortsätter att tänka medan jag går längst vattnet, strandremsan smalnar av och jag behöver ta mig upp på en gräsplatå. Där finns öppna rötter som blir som en trappa upp. Jag tar den vägen och påminns i samma stund av ett bibelord jag läste häromdagen: “Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.” (Ord 22:6)

Mina rötter som jag fått när jag vuxit tillsammans med mina föräldrar är de ord de fyllt mig med, det är min vägledning i livet. Den vägledningen finns fortfarande levande i hjärtat och jag kan påminna mig om allt det goda de gett mig. Den vägledningen blir som min trappa upp till nästa fas i livet, min väg upp ur svåra situationer, det som jag kan hålla fast vid och klättra vidare upp med om jag åter igen skulle hamna i hopplöshetens grop.

Jag har även lärt mig av saker som de gjort som inte fungerat, det är också en vägledning för den som söker visheten.

Aningen lättare och åter igen så tacksam fortsätter jag min promenad i solen. Jag kan inte ändra på min historia men jag kan lära mig massor om jag bara vill. Och för dem som tycker att jag är tjatig just nu där hemma (se föregående blogg) klingar samma ord “Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.” Det ger mig kraft att hålla ut i min uppfostran och det ger motivation att gå före och leda barnen på den väg jag vill att de ska gå på: Förlåtelsens och Försoningens väg på Vänlighetens och Godhetens väg på Fridens och Sanningens väg. Och jag går gärna bredvid då de vill skutta fram och stöttar de dagar de vill gömma sig bakom en mask. På den väg vi går tillsammans -ett steg i taget.

Kommentera

*


5 + = elva