Rytm

Jag börjar min morgon på en av mina platser jag vill återkomma till då och då.En klippa vid vatten där jag ser långt. Tid för reflektion, tid att andas in. Höstluften är rå och färgväxlingarna på träden avslöjar vilken sort som är vilken i den tidigare så gröna skogsvyn. Jag står still och andas in luften, ber en bön och bara tar in stunden. Skönt! Åker iväg i den stilla lunk jag just nu har. Blir omkörd av en bil, lite aggressivt, som om personen vill göra ett ställningstagande att jag kör för långsamt. Och det kanske jag gör också, har inte så stor koll och det gör inget : )

För någon dag sen sa en mamma på barnens skola: ”Du är alltid så lugn när du kommer på morgonen”. What? Jag. Lugn? Jo, det stämmer faktiskt och det känns helt fantastiskt!! Minns hur jag mådde för 3 år sedan när jag var oförmögen att stanna det ekorrhjul jag själv satt igång, så klart påverkad av samhällets ”krav” och hur jag trodde att jag ville/måste ha det. Ständig oro, skyhöga krav på mig själv trots små ivriga barn, ett sårat hjärta och rastlösa fötter var det som präglade vardagen.

De små förändringarna är ganska svåra att se när man själv lever i det. Stora förändringar syns och känns både för en själv och för andra. Med de stora förändringarna tillsammans med de små går det att få en ny riktning i livet, det vet jag idag och det är lättare att se när man har distans och när livet skiftar liksom de olika färgerna på träden då man kan se vad som är vad. Jag är så tacksam för var jag är idag trots mina omständigheter. Jag är glad att jag lyckats stoppa ekorrhjulet och kanske t o m kliva ur det. Just andningspauserna hjälper mig att se det.

Så jag fortsätter lunka, ofta i gympadojer men ibland i skor med klack ; ) Och när jag har dem på blir jag medveten om vilken rytm som är min då varje steg hörs mot asfalten. Det hjälper mig att välja hur jag vill ta mina steg genom livet….. om jag väljer att lyssna.

Kommentera

*


fyra − = 3