Så ingen ska tappa lusten

Sonen har börjat en ny skola och kommer hem med en teckning som han gjort på bildlektionen. DSC_0033Jag blir imponerad och lite förstummad över hans talang. Min direkta fråga var: ”Vad sa läraren om den där teckningen?” Sonen svarar: ”Han sa ingenting, han bedömer aldrig…så att ingen av oss tappar lusten”. Ohhhh vad glad jag blev! Själv blev jag förförd av att sätta en etikett på hans verk; syna, berömma, bedöma och analysera. Det som jag egentligen inte vill att andra gör med mig och det jag skapar.

Jag gillar också att uttrycka mig genom pennor, penslar och färger. I gymnasiet hade jag en bildlärare som kände till min farfar som var konstnär. När hon hörde mitt efternamn var hennes första fråga om jag var släkt med Axel Nordell. Läraren respekterade min farfars konst nåt så oerhört. Faktiskt så mycket att hon inte såg något jag gjorde eller ville berätta med mina bilder, utan hon pratade bara om honom. Jag fick högsta betyg första terminen och det störde mig mycket. Jag tyckte inte att betyget var rättvist med tanke på de övningar vi gjort men framför att för att hon satte mitt betyg på någon annans merit. Jag tyckte att hon inte tog sitt uppdrag på allvar med mig, hon skulle ju vägleda mig i tekniker och ge mig uppgifter som öppnade ögonen på mig och därigenom locka fram skapandet i mig, men hon flyttade fokus till någon annans strålkastarljus.

Vi behöver alla bekräftelse, det är ett behov som ska fyllas, tror jag, men sättet vi gör det på är avgörande för hur vi kommer leva våra liv. Hur vi levererar orden, eller bekräftelse på andra sätt, till någon annan lämnar olika spår efter sig. När vi får bekräftelse som gör oss till ”stjärnor” kommer glansen att avmattas i takt med hur vi presterar. Det kan lätt leda till jakt på mer glans som i slutändan gör oss tomma. Om vi istället bekräftar och ser människan och vad den vill berätta oavsett om vi gillar eller ogillar det som sägs tror jag att vi närmar oss ett sundare, mer hållbart sätt att bekräfta. Vi behöver inte hålla med varandra och vi ska sätta gränser mot det som kränker, men vi kan se varandra. Det innebär ju att jag också kan välja att tydligt säga att jag inte kan vara nära någon eller ta diskussioner pga det som händer i mig när jag blir mött på ett visst sätt.

Så om du lyssnar på min musik eller ser någon av mina tavlor eller fotografier vill jag berätta att jag inte är så intresserad av tummen upp eller tummen ner. Det skulle ju lätt kunna vara så att jag tappar lusten då….Jag är däremot intresserad av att uttrycka mig genom skapande för att berätta något som är viktigt för mig. Musiken, orden och bilderna blir ett språk som kanske en och annan med tiden förstår och ibland kan beröras av. Vad det skapade väcker hos någon annan är jag intresserad av! Då kan vi börja samtala, för jag gillar dialog.

 

Kommentera

*


+ nio = 10