Slalom

En dag på jullovet hör jag mig själv säga lite eftertänksamt: “Jag kanske ska åka skidor med er på sportlovet.” De övriga familjemedlemmarna blev glada över mina tankar och tog det omedelbart som ett löfte. Efter 13 år och ett liv i utmattning där fötterna varit tunga utan slalompjäxor var detta en ny tanke för mig.Skidor och pjäxor införskaffades i rena glädjeruset och första åket skulle bli här i närheten en lördag mellan jul- och sportlov.

Jag spände på mig pjäxorna och kände omedelbart att jag var som i ett fängelse. Jag kom inte längre fram än till liften innan ögonen tårades och jag snabbt knäppte loss pjäxorna.  Lite besviken la jag tanken att åka åt sidan och ägnade dagen åt att hjälpa min yngsta i backen även om jag gjorde det med skor på istället för skidor.

Jag lämnade in pjäxorna på en sportaffär och flyttade spännena och fick experthjälp hur jag skulle tänka med utrustningen och varför jag skulle tänka på ett visst sätt. Faktum att det var tvärtom mot vad jag hade hört tidigare då den information jag fått gällde för de som kör väldigt aktivt och snabbt.

Så kom sportlovet och istället för att köpa veckokort köpte jag lite skeptiskt ett klippkort. Jag åkte med min 5-åring i barnbacken, helt i min takt och på sätt och vis skönt att gömma mig bakom honom i den lilla knappliften. Vi gladdes åt varandras sällskap och smittade varandra i glädjen över åkningen. Självförtroendet växte till och jag behövde inte längre gömma mig bakom någon annan.

Alla tre barnen gick i skidskola samtidigt 1,5 timma varje dag. Det gjorde att jag fick tid att åka själv med min man. Jag valde lätta backar och tog mig ner i lugn och ro men med glädje. Jag började fråga hur jag kunde bli bättre och vad jag skulle fokusera på. Jag frågade aktivt och lyssnade aktivt. Snabbt blev jag bättre och bättre och backarna som tidigare varit en nervös utmaning eller ett hot såg jag senare som “vänner”. Avslappnad kunde jag försöka ta mig ner på ett smidigt sätt och jag utmanade mig själv till brantare och brantare backar.

Min glädje över åkningen ligger på olika plan. Så klart är det roligt att få tid tillsammans med familjen där alla gör samma aktivitet men det fanns en annan glädje också: glädjen över att kraften fanns och glädjen över min egen utveckling. Att vara 37 år och fri från vad någon annan i backen ska tycka om min stil eller mina kläder är så befriande. Att se hur jag själv mötte min utmaning med “rätt” förutsättning då utrustningen satt som den skulle var intressant. När min vilja och min kraft fanns och när jag verkligen var intresserad av att utvecklas kunde jag ta till mig råd och tips, jag såg inte råden som anklagelser över allt jag inte gjorde rätt utan som en uppmuntran hur det kunde bli ännu roligare och säkrare.

Att få stå på toppen av ett berg och se ut över landskapet inspirerar mig att se livet ur olika perspektiv. När jag kommer högt upp kan jag se landskapet från ett håll där helheten förstärks och vyerna gör mig nyfiken att se mer.

Min vecka i backen tar jag med mig som ett minne om hur utveckling snabbt kan ske när kraften, viljan, motivationen och närvaron finns. Det passar ju bra, jag som har en passion för utveckling : )

Kommentera

*


två + = 3