Små barn små bekymmer…..eller?

Livspusslet med tre pojkar är ett arbete varje dag. Olika humör på grabbarna, ret, lek och bråk blandas med “bästa brorsan” och hjälpsamma händer. Det gäller att behålla grundlugnet även om röstens alla olika lägen provas för att få den effekt av tydlighet, närhet, kärleksfullhet eller uppmuntran jag vill uppnå. Tänk om grabbarna bara var sams så jag slapp lägga energi på att dela dem, tillrättavisa och bli arg och därmed ofta ledsen själv. Jag suckade lätt över att inte få med mig en av grabbarna vid en familjeträff då han var så arg att det var lugnast att han fick stanna hemma. Möttes då, som tyvärr så många gånger förut av orden, “ja, och det kommer hålla på tills de är 25”.

Måste säga att det inte hjälper mig i min frustration och nedstämdhet att detta ska vara ett varaktigt tillstånd- att killar bara är så. Jag vill tro att vi tillsammans kan påverka situationen, att vi kan lära oss mer, att vi kan få ett lugn i vardagen. Jag vill tro på utveckling. Om situationen är statisk finns det ju ingen anledning för oss att fortsätta sätta gränser.

Vi har alla olika erfarenheter, vi möter olika saker i olika perioder i livet. Vi kan ta lärdom av varandra men för att vi ska kunna (läs: vilja) lyssna på någon annans erfarenheter måste den vägledningen ske i ödmjukhet. När det gäller barnuppfostran finns det ofta människor i vår närhet som har barn som är äldre än våra egna.

Hur ofta har jag hört meningen: “Små barn -små bekymmer, stora barn- stora bekymmer”. Hur landar de orden i en nyförlöst mamma som har problem med amningen, eller en förälder till en trotsig treåring som kan skrika så länge så den nästan svimmar eller till en förälder med ett barn med kolik-där magen ständigt värker. Är det ett litet problem?? Hjälper det att veta att det kommer helt andra problem som också är jobbiga senare i livet? Tröstar det den trötte, utmattade, orolige eller frustrerade föräldern.

Jag förstår att det kan vara svårt att vara förälder till en tonåring med alla de tankar de bär, till ett barn som är mobbad, eller ett barn som inte vill leva. Svårt och säkerligen otroligt frustrerande.

Tänk om vi kunde lyssna, försöka att hitta lösningar till den förälder som har ett litet barn. Tänk om vi kunde göra samma sak för tonårsföräldern-lyssna, hjälpa så gott vi kan, bära varandra i tanken genom sms, mail, praktisk hjälp, telefonsamtal osv. Tänk om vi kunde LYSSNA, utan att brösta upp oss och visa att vi vet allt, skippa det där “Vänta du bara tills……”. Vi vet säkert mycket om vår egen situation, men vi vet lite lite om andra. Alla barn, alla vuxna är olika och därför behöver vi inte skriva nån på näsan hur jobbigt allt kommer bli i framtiden. Låt var och en ha sin egen upplevelse.

Jag vill tro och ja, jag tror att det kommer ett lugn i våran familj, utan den tanken blir livet outhärdligt och så vill jag inte ha det. Jag står i de problem jag står i nu. Om morgondagen vet ingen något om….lite nyfiken blir jag allt….det blir som det blir och jag tänker göra mitt bästa idag för att vi ska ha det bra.

 

Kommentera

*


× åtta = 8