Mask

Känner mig ganska stark mitt i mitt svaga. Har tom fixat till frisyren och sminkat mig lite. Jag fortsätter att röja i datorn och bland mina kontorssaker för att få lite ordning. Det tar tid och jag blir trött. Fick för mig att jag skulle skriva ut alla mina bloggar så jag har allt samlat på papper i fall något skulle hända med min webbplats. Efter mitt nätverk, Syskon stöttar, försvunnit vill jag säkra upp så gott jag kan själv. Jag har skrivit ut och skrivit ut. Två år av bloggande blev en pärm full av papper. Många olika små historier som är en del av mitt liv. Och jag som inte ens har gillat att skriva.

Jag har läst en del av mina bloggar också. Minns smärtan i sorgen, det tunga i utmattningen, glädjen över barnen och inspirationen i mötet med andra. Har dragit på munnen några gånger och gråtit ännu fler. Sminket kletar och blir en röra i ansiktet. Jag ska nog inte sminka mig, jag gråter för mycket för att det ska se ok ut. Alla tårar är inte sorgetårar, jag har lätt för att bli rörd av det vackra, av medmäsklighet och empati.

Jag gav en av mina gråtsånger till en vän och hon sa direkt, “den där kan jag inte lyssna på, då rinner mascaran”. Ingen ska lyssna på mina sånger för min skull. Men lite eftertänksam blev jag av hennes ord. Sitter sminket i vägen för att vi ska tillåta oss att känna det vi känner? Så klart kan vi välja våra tillfällen att gråta, eller att sörja -det säger jag inget om. Vi ska självklart ge oss pauser från det svåra. Men  jag tänker mig att sminket verkligen kan bli som en perfekt lagd mask att gömma sig bakom. Vi sminkar rosenröda kinder och pigga ögon till en trött och sorgsen själ, där vi håller tillbaka den flod av tårar som väntar på att få gråtas.

Jag trivs nog ganska bra utan smink. Jag känner mig oftast som en clown om jag är “för mycket” sminkad. Sminket blir den glada, vackra mask som jag inte längre vill bära. Jag vet att jag är vacker ändå, vacker på insidan för att jag värdefull och dyrbar som människa. Det som på ytan kan se så fint ut kan bli ett hinder för min sårbarhet. Den sårbarhet som kan göra så ont men som är det som når till, och kan beröra, någon annans hjärta. Leende kan ljuga men hjärtat kan det inte. Därför vill jag fortsätta plocka fram mina dolda skatter i hjärtats rum för att blomma och för att nå till andra.

Sårbart, ärligt och vackert.

Kommentera

*


sex + = 14