Spel

Har kommit in i en våg av att spela sällskapsspel och kortspel med barnen. Just nu har vi spelat “Finns i sjön”. Man ska samla kort med samma siffra, korten byter ägare så det gäller att vara fokuserad. Är det ingen som har den valör man frågar efter får man ta upp ett kort ur “sjön”.

Jag kan se många fördelar med att spela tillsammans med barnen. Vi får tid tillsammans där man bara kan göra en sak i taget. Vi övar oss i att lyssna aktivt på varandra. Har man inte skärpan kommer man inte ihåg vem som har vilka valörer. Alla övar sig i att hålla sig till spelreglerna och att inte fuska.

Jag är inte “snäll” och lägger mig för att barnen ska få vinna, jag bjuder på motstånd. Från början var det svårt för barnen att förlora. Yngsta sonen gråter bara vi ska lämna från oss ett kort. När han suttit med mig förstår även han att man får kort då och då. När vi spelat några omgångar är det olika personer som vunnit och förlorat. Vi har gråtit och skrattat tillsammans och lärt oss en massa, bara siffrorna är en övning att komma ihåg symbolspråket.

Tänker att det är skönt att öva sig att förlora på hemmaplan, att öva sig på motgångar där det finns någon som kan ta emot och där man får vara liten när det känns svårt. Det är skönt att få vinna på hemmaplan där självförtroendet kan öka och där vi kan uppmuntra varandra. Det är så bra att få lära sig att hålla sig till spelregler och se vilka konsekvenser de olika valen får för utgången av spelet. Använda hjärnan för att tänka strategiskt och logiskt.

Jag ser vilka som är vinnarskallar i familjen, jag själv bryr mig inte om jag förlorar men är superlycklig om jag vinner. Förstår att det också är väldigt provocerande för någon som själv vill vinna. Alltså, jag är ingen dålig förlorare OM alla spelar rent. Fuskar nån tappar jag lusten direkt, det är som om lekfullheten bara slukas upp.

Vi skulle prova på att spela “Bluff”, ett spel där man så snabbt som möjligt ska bli av med sina kort. Man får gömma undan kort, lägga dubbelt och ljuga om vilket kort man lagt. Motspelaren kan sen syna och riskera att få ta upp kort om man har fel eller så kan man ha rätt och då får fuskaren ta upp hela högen av kort. Det här spelet funkar inte alls för mig, jag kan bara inte ljuga. Jag tar hellre upp hela högen än att försöka mig på en lögn. Tänker att jag är rätt nöjd med det. Jag vill leva så sant och ärligt som möjligt och vill inte komma med vita lögner eller lära mina barn att ljuga övertygande. Även om det bara är ett spel så lär man sig något man kan använda sig av i verkliga livet, precis som man lär sig att ha framgång eller motgång, vinna eller förlora och att man duger och är ok i båda fallen.

Ett litet spel som fostrar oss att hantera Livets spel där våra val är avgörande för utgången blir.

Kommentera

*


+ åtta = 16