Tårar

Läser  Expressens löpsedel för dagen: “LAILA BAGGES TÅRAR Kunde inte stoppa känslorna i tv”. Hm…när en känd person gråter i TV för att hon blev berörd då blir det en löpsedel! Kära nån, var har vi hamnat?
För mig är musiken en dörröppnare till mitt inre där tårarna och den djupa glädjen har sitt fäste. En hjälp som jag ofta inte kan värja mig för. Det är bara att låta sig dras med i tårar eller i glädje, i förtvivlan, smärta eller förundran. Personer med olika liv, personligheter och bakgrunder kan mötas på Tonernas eller Poesins vackra väg. Där kan ett djup ropa till ett annat djup. Några korta textrader kan föra samman människor där samma ord ändå har en unik betydelse för var och en.

Och så klart förstår jag att det är sårbart att visa sina känslor i TV, att gråta ärliga tårar som kan stå för så många olika saker, offentligt. Samtidigt blir jag lite uppgiven över att vårt samhälle är uppbyggt med så många masker, så fin yta och hårda fasader där tårar och känslor i offentligheten inte riktigt får plats.

Jag gråter ofta. När jag blir berörd av det någon säger eller sjunger, men också när jag själv sjunger. Under flera år har jag dragit mig tillbaka i ren männsikofruktan över vad andra ska tänka om mig när jag sjunger och gråter. Jag har tänkt att de tror jag att jag spelar teater. Idag räds jag inte tårarna. För mig blir det en mask att inte få känna allt jag känner. Det blir en spänning att hålla tillbaka det jag berörs av. Så idag bryr jag mig inte om tårarna kommer när jag sjunger offentligt. Proffsigt eller inte? Det spelar inte roll för mig, jag är den jag är och vill ge det jag ger på mitt sätt.

Under sommaren har det varit en sång jag sjungit på, nästan som ett rop djupt från mitt inre:

Vem kan segla för utan vind?

Vem kan ro utan åror?

Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?

Jag kan segla för utan vind

Jag kan ro utan åror

men ej skiljas från vännen min utan att fälla tårar

Jag har sjungit och gråtit. Låtit allt det svåra och jobbiga komma ut tillsammans med tårarna. Som om tårarna spolar rent det grumliga gruset i ögonen och blir som den flod som kan spola bort gruset från hjärtat. Det grus som kan bli stenar eller stenbumlingar.

Tänker på ord från Predikaren kap 3 om att det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

Jag vill gärna dansa och le så därför tar jag mig tid att gråta först. För vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar? Säg mig, vem kan?

Kommentera

*


nio × = 18