Terapibakat

Idag har jag bakat, jag har terapibakat : ) Jag har kommit att gilla de små franska bakverken, marcrons. En färgad mandelmaräng med en olika fyllningar efter tycke och smak. Varför har det då varit terapi? Jo, jag har fått öva det jag tidigare lärt mig på stressrehab genom att sänka mina krav, möta det som kommer, öva mig i tålamod, att ”tillräckligt bra” också är bra och göra en sak i taget. Bakning är kemi och för att lyckas med dessa små underbara underverk ska man inte höfta utan göra precis som i receptet. Recpeten och jag är på gång att bli vänner, men jag är inte så tålmodig när vi träffas utan hastar iväg och lyssnar inte in så bra vad de har att säga. Så idag blev det 150 gr vatten till 50 gr socker när det skulle varit tvärtom. En omväg till slutmålet fick det bli då jag fick börja om med smeten som till den ena satsen blev riktigt bra medan den andra blev ok. När man spritsat ut smeten ska de vila på plåten 30 minuter. En tallrik åkte i golvet och gick sönder så det blev till att öva tålamod på olika sätt.
Min tanke var att göra bakverken starkt solgula men jag har svårt att se hur mycket hushållsfärg som behövs för att få det resultat jag vill, dessutom är det känsligt för smeten om det blir för mycket vätska då det kan få marängen att sjunka ihop. De små gula mandelmärängerna fyllde jag sen med Lemoncurd och mandelmassa. Söt utsida och surt innehåll.

Jag tänker att de små kakorna är lite som livet: när solen skiner och det är framgång får vi del av livets söta och när motgångarna haglar och livet känns svårt och jobbigt kan det var riktigt surt. Det märkliga är att det söta och sura tillsammans ändå kan smaka gott om man väljer att se det så, när vi accepterar våra omständigheter eller mindre bra val och njuter av allt det goda som finns att se på, uppleva och känna kan det bli bra. Inte som vi tänkt och önskade men det kan bli ”bra”, så bra det kan bli med en mindre bra utgångspunkt. Med tålamod, viljan att förstå och vila emellan alla händelser så kan det gå.

Jag önskade att det gula skulle vara mer gult (bilden ovan och verkligheten stämmer inte riktigt överens) men egentligen spelar det ingen roll, det smakar likadant ändå. Så jag väljer att vara nöjd och glad. Jag njuter av den lilla munsbiten och är tacksam att jag kommit en bit på väg att förstå mig själv och vad jag behöver jobba med för att leva ut detta liv som blev mitt.

 

2 Responses to “Terapibakat”

Read below or add a comment...

  1. Raring! De ser sååå goda ut 🙂
    Kram Inger
    Och vad fin sidan blivit!

  2. Elina Wetterud says:

    TACK, de var de också. Roligt att du gillar sidan : )

Kommentera

*


9 − = ett