Tillfällig lättnad

Jag lyssnar just nu på den sista sången som vi spelat in på skivan ”Ögonsten” som kommer till hösten. Vackra stråkar ackompanjerar orden”Ditt bländande leende smälte mitt hjärta, värmde mitt inre och lindrade min smärta”. Sången skrev jag till min yngsta solstråle som kom till vår familj när min pappa dött och min mamma och min svärmor var sjuka. Oron över att förlora barnens farmor och mormor var överhängande och smärtsam. Sorgen över pappa skulle jag hantera samtidigt som vardagen för en familj på fem personer skulle flyta på. Det var en svår tid för mig. När jag tittade in i min sons ögon var det som om det bara var han och jag som existerade, ingen död och ingen oro fanns. I nuet var det bara vi. Hans leende var det många som pratade om, inte bara han själv var en Gudgåva till oss utan just hans utstrålning och glädje. Det var som om han kände av hur svag jag var. Och han var nöjd för han hade inte ont i magen eller hade andra problem som kan var osäkert hos ett litet barn som inte kan berätta var det gör ont.

Min son var en tillfällig lättnad i min sorg. En fantastik tillfällig lättnad. Men det var just en tillfällig lättnad, något som var skönt just i stunden. Tidigare hade jag irrat runt och gjort allt och ingenting eller städat frenetiskt för att ha kontroll, för att vara lugn- som min tillfälliga lättnad. En dag satte jag min ner och började skapa med händerna och tiden flög i väg. Just skapandet var läkedom på olika sätt, jag fick ut sorgen i något fysiskt och vackert. Den dagen jag började skriva sånger var lättnaden inte tillfällig längre. En stor del av läkedomen ligger i att vi sätter ord på våra känslor. Det kan ske på olika sätt. När jag började skriva satte jag ord på det jobbiga, svåra och smärtsamma. I mina sånger till de som dött i från mig har jag riktat orden som om de stod bredvid mig. Jag sjunger alltså inte om dem, jag sjunger till dem. Det är ytterligare en dimension i läkedomen. Det ger också en vägledning för alla de som vi har kvar här på jorden som vi behöver göra upp med, ge och be om förlåtelse till. Även om vi aldrig konfronterar personen öga mot öga är det bra att uttala orden till den personen, inte bara om den personen. Eller till sig själv för den delen. ”Jag förlåter mig själv för att jag handlade/sa på det där sättet” te x.

Jag såg ett program på TV om en familj som förlorat sin 10-åring i en drunkningsolycka. Farmodern i familjen sa: ”Så, nu pratar vi inte mer om honom”. Hon hade tydligen pondus och mamman, pappan och syskonen nämnde inte hans namn utan slöt allting inom sig var och en på sitt håll. Otroligt frustrerande för två flickor som förlorat sin storebror som alltid funnits där. Mamman började måla tavlor och pappan högg ved. Hela programmet gick ut på att ta tag i sorgen och börja prata om det svåra. Kanske 30 år hade gått och befrielsen var total när alla nu fick sätta ord på det som hänt. Jag led så med familjen, vilken sorg att förlora sitt barn och vilken sorg att inte nämna hans namn och vilken sorg att ägna 30 år av sitt liv att hugga ved eller måla tavlor som en tillfällig lättnad. Mannen på vedkullen blev en bild i mitt huvud och en signal till mig: ”Jag vill göra nåt annat än att hugga ved, jag vill komma vidare”. Bara som ett konstaterande inte som något dömande.

Jag har hittat mitt sätt till läkedom genom att vara så sann som jag har förmåga/förstånd till, att jobba med min självinsikt för att bryta mindre bra mönster för tillfälliga lättnader för att istället ägna mig åt den äkta läkedomen genom att sätta ord på mina känslor, genom sanningen (både den faktiska och den känslomässiga), genom att göra upp, genom gemenskap med andra där jag kan dela mina sorger men också min glädje. Och som troende har jag ytterligare en dimension att nu få släppa taget om att tro att jag ska ha kontroll, den kontrollen lämnar jag idag till Gud och litar på honom istället för till min egen förmåga.
Min sons ögon vittnar fortfarande om läkedom, hans nyfikna ögon påminner mig om att leva här och nu och att det finns mycket att upptäcka och mycket att glädjas åt och förundras över.

Läs mer om tillfälliga lättnader under fliken ”Sorgbearbetning”

Kommentera

*


fyra × = 4