Tillit- att luta sig mot

Som en fortsättning från gårdagens blogg om att vara på rätt plats handlar det idag om tillit när man väl landar där vi ska vara. Själva ordet är så vackert, tillit, att lita till -där ursprungsordet handlar om att luta mot. Jag har använt ordet i en sång till barnen “dina ögon tänder en tillit så dyrbar”. Det lilla barnet bara litar till sin pappa eller mamma att de vet hur det ska vara. De är trygga i förälderns famn där vilan, leken och utvecklingen sker. Utan att barnet vet exakt hur det går till eller kan förklara det som sker så har det en tillit. Om föräldern inte står fast utan flackar och inte är någon att luta sig mot tror jag barnet kommer att söka den tills den hittar en famn att bli trygg i eller så tappar den tilliten till alla vuxna. Kanske det barnet kämpar för att bli så starkt så det slipper luta sig mot någon.

Jag är vuxen men också ett barn. Alla är inte föräldrar men alla är barn till någon oavsett om den personer finns tillgänglig eller inte. Som troende är jag också ett barn. Jesus lärde oss att be den bön som så många av oss har bett. “Fader vår”. Redan första meningen hörs det att jag är ett barn och Gud min far. En far att lita till, luta sig mot, krypa upp i famnen på. Med en famn att somna i, armar som bär mig när jag är sjuk, med ord som uppmuntrar.

Hela min första skiva handlar om detta, att vara en förälder och ett Guds barn. Jag som förälder kan börja förstå en del i hur Gud tänker om sina barn, han som är Kärlek. Jag lutar mig gärna mot min Himmelske Far. Låter det som flum i dina öron? Tron kan man inte bevisa, då skulle det inte heta tro. Jag kan aldrig säga att jag har rätt och vill inte det heller, bara visa vad jag har upplevt. Det handlar om en inre visshet, så i hjärtat vet jag. Jag har funnit en tillit till Gud i att det finns en väg för mitt liv även om jag bara ser några meter på den vägen, även om jag inte har svaren just idag. Jag lutar mig mot den jag tror har skapat mig och söker inte ljuset längre men jag söker mina stigar på min livsväg och är trygg i att just stegen på vägen är livet, att processen är målet. Att ha svar men ändå inte förstå, ungefär som att förstå det stora i hur ett barn blir till, hur kan vi riktigt förstå att det som finns nedlagt i oss kan bli en ny personlighet, en ny kropp- ett underbart människoliv, fast vi har kartlagt alla steg i den processen?

Vad lutar du dig mot?

Kommentera

*


sex − 4 =