Tröst

Tydliga förluster, det är en del av mitt liv då människor jag älskat dött. Döden är tydlig. Definitiv. På det sättet kan man säga att min sorg är enkel att se. Det finns, ur mitt sätt att se det, så många sorger som är dolda. Vi gömmer upplevelser, erfarenheter, kränkningar, lögner, hårda ord eller slag inom oss. Vi bär på förluster vi knappt vet om och då kan de bli sorger som ligger obearbetade.

Jag har behövt mycket tröst för mina förluster, men också tröst i den process som ledde till att jag fick börja om med mig själv. Trösten låg bl a i att förlåta mig själv för mina strävanden, mina beteenden som påverkat mig själv och andra. Trösten låg i att jag närmade mig att acceptera mig själv som jag är och att jag duger trots att jag gör tokiga saker. Trösten låg i att kunna skilja på mitt 100% värde för den jag är, och det jag gör som får olika konsekvenser.

Hur definierar vi ordet ”tröst”? Om vi tänker att vi ska trösta så tårarna torkas och sorgen går över finns det inte tröst för alla situationer. Men om vi tänker oss att trösta är att omfamna, att se och lyssna finns massa tröst att få. När jag är tillåten att känna det jag känner tillsammans med någon annan är det tröst. Tårarna kanske sprutar eller ilskan gör sig synlig genom frustration men jag är omfamnad ändå, kanske utan ord eller uppmuntran. Och säkert kan vi trösta oss själva många gånger när vi hittar sätt som passar. Jag såg Lill-Babs i ett program där hon visade en plats i skogen när hon bunkrat med lerkrukor. När hon var frustrerad gick hon dit och kastade krukorna hårt så de gick sönder. Jag tror det var en tröst för henne att få ut frustrationen utan att skada någon annan.

Mina sorger kommer inte att gå bort, det vet jag. Men smärtan i sorgen kan avklinga, det är jag viss om.  Men för att komma dit behöver man tid, bearbetning och andras goda vilja att se, höra och omfamna. Musik har varit en tröst för mig, när jag lyssnat på något som slagit an en ton av gemenskap i sorgen i mitt inre har jag inte känt mig ensam. Som om självaste tonerna har omfamnat mig i det svåra. Andras omsorgsfulla handlingar har varit en annan tröst. Ett kort sms har burit mig då jag genom en liten hälsning vet att jag inte är ensam och att någon tänker på mig. När mat stått utanför dörren dagar jag knappt orkat resa mig, har det tröstat mig, för jag har vetat att någon har tänkt på mig och gjort en handling av sin tanke. När jag hört andra som gått igenom svåra saker berätta om vilket fantastiskt rikt liv de kan leva bär det på hopp, ett hopp som blir mitt hopp att jag nog också ska klara mina svårigheter som så klart är helt unika. Det finns många sätt som jag känt mig omsluten. Det är som om Omsorgen håller Om Sorgen och för mig är det en vacker tröst. Min längtan är att fler ska få känna trösten och börja läkas inifrån.

Hur har du upplevt tröst och vad lägger du in i ordet?

Kommentera

*


8 − sex =