Uppgivenhetens förrädiska röst

Igår såg jag en dokumentär om det som hände i Norge på förra sommaren då 78 personer dog av en mans våldsdåd. Jag har medvetet hållit alla bilder och information på avstånd då mitt eget liv bär så mycket sorg i sig så jag har inte orkat ta in mer. Men nu lyssnade jag på berättelserna från de ungdomar som överlevde skräckens timma. Mitt hjärta brister nästan av de onda handlingar en enda man utför mot så många andra. Någon som sätter sig över och tar makten i sina händer och släcker liv. Jag tycker det är nog när någon släcker gnistan i någons ögon med dömande ord. Det här är fullkomligt obeskrivligt och obegripligt. Det går inte att ta in eller förstå. Jag kan bara känna med dessa människor. Inte tro att jag vet något om deras sorg, även om jag har massor med sorg i mitt eget bagage.

Så många av mina ”Varförfrågor” har jag för länge sedan lämnat i Obegriplighetens hav. Några nya frågor tillkom igår som stannar kvar hos mig. Kanske inte så mycket som grubblerier utan mest som en slags uppgivenhet. Jag känner igen den, Uppgivenheten. Jag har inte bara snuddat vid den förut, jag har levt i den. Det var så fruktansvärd tid. När Uppgivenhetens förrädiska röst gör sig hörd och vill stanna är Depressionen nära inpå. I den vill jag aldrig vara igen. Hjälp mig att inte hamna där igen!!! Min uppgivenhet idag handlar om hur hård värld vi lever i. Vi behandlar varandra illa med ord och handlingar. Ovärdigt. Omänskligt. Det som hände i Norge händer varje dag på andra ställen i världen, det sker med olika uttryck för brutalitet och ondska. Det är så tragiskt att vi tar oss rätten att skada andra och vår jord. Jag ber om vishet i vad jag själv bidrar med som skadar andra.

Jag läste ett ord från Bibelns bok, Ordspråksboken 16:14, där det står: ”Med mod uthärdar man sjukdom, men missmod, vem uthärdar det?” Ja, vem uthärdar att leva i missmod, i uppgivenhet och förtvivlan? När jag levde  i depression och utmattning var det bl a det, missmodet, som hade fått sitt grepp om mig. Jag såg inga vägar till ”liv”. Alla goda förslag som andra kom med gällde för dem, men inte för mig tyckte jag. Det är så svårt att vara där, i uppgivenheten! Och jag skulle säga att man är beroende av andra för att ta sig ur den, tillsammans med sin egen vilja, vilja att se möjligheter. Idag när jag slogs ner av Uppgivenheten vill jag vara där bara en stund. Gråta lite, reflektera och gå vidare genom att vilja öppna upp för osynliga vägar. Det är här min tro kommer bra in i mitt liv. När man lever sitt liv inrutat och gör saker på samma sätt som man vet funkar då behöver man inte tron. Mitt liv har varit allt annat än förutsägbart de senaste 7 åren. Därför är den inre vissheten, min tro, på Gud en fantastiskt hjälp för mig när jag inte ser vägar. Det är då jag får be om mod, om hopp och om ljus. Det är som om det öppnas vägar på de mest märkliga sätt i det svåra, som en väg rakt igenom ett berg. Det är då jag får be om Guds omsorg och vägledning genom andra människor. Och först när jag inser att jag själv är maktlös där jag står kan det gudomliga få plats. Då tro är just tro kan jag inte bevisa något av det för någon annan, men det är min inre visshet att det finns en Gud som ser allt och som är större än världens brustenhet, än min brustenhet. Det ger mig hopp när jag är ensam kvar med mina stora frågor.

Kommentera

*


åtta + 5 =