Uppmuntran kan göra hela skillnaden

17. bild Jag litar på dig”Så mycket togs ifrån mig på en enda gång.
Hur länge ska jag sjunga min sorgesång?
Där i de tusen tankarnas återvändsgränd
såg jag med klarhet min väg.”

Orden är från sången ”Vad jag vann” som jag snart ska spela in på den sorgeskiva jag just nu håller på med.
Ja, hur länge ska jag sjunga på den där sången, med den där sorgetonen? Tomas Sjödin, som förlorat två barn, sa så fint i programmet ”När livet vänder” förra veckan: ”Vi är trötta, det är slitsamt att sörja”. Oh vad enkelt och sant beskrivet. Ändå kan man inte vara någon annanstans än där man är just nu fast man skulle vilja ta en paus i sörjandet och från sig själv. Däremot har jag märkt att jag gång på gång ser en väg efter det att jag fastnat i en återvändsgränd i mina tankemönster. Det är här SjälaBorgens slogan kommer till sin rätt: ”Vi gör det tillsammans”. Den klarhet jag sett och fått går ofta genom någon annan person genom en uppmuntran, ett samtal eller något som slår an en ton i mig, eller ord som kan vara jobbiga att höra men som jag inser är sanna. När de sägs i kärlek och med omsorg kan de orden verkligen vara vägvisare. Därför är uppmuntran så viktigt. Uppmuntran kan verkligen göra hela skillnaden i en människas liv där vi orkar lite till, vågar lite mer och kanske tom närmar oss en mer verklig bild av oss själva. Det är som om den kraft jag har är bunden och när jag får andra perspektiv och vågar kasta mig ut inser jag att kraften finns där fast jag knappt trodde det.

För några år sedan tänkte jag, som strävare jag är emellanåt eller ganska ofta faktiskt, att om jag bara jobbar på min sorg och bearbetar den så kommer den att försvinna. Bearbetning är nödvändig för att komma vidare tror jag till läkedom. Idag vet jag att det inte fungerar så, att sorgen försvinner. Sorgen kommer alltid finnas kvar. Men smärtan i min sorg kan avklinga och göra sig mindre hörd genom läkedom för att väckas på nytt när jag hamnar i nya situationer. Då bär jag hoppet om att det inte för alltid behöver kännas så där tungt resten av livet utan att det åter igen kan få avklinga och andra toner kan få ta plats och göra sig hörda.

Just nu kravlar jag mig upp från en av mina sorgesvackor med hjälp av andra människors goda omsorg och har en ny sång i mitt huvud. En Hoppets sång om Glädjen som väntar på mig. Den får också plats på sorgeskivan. Jag kan inte känna glädjen fullt ut just nu men bara vetskapen att den finns håller mig vid gott mot och håller Uppgivenhetens röst på avstånd. Så jag fortsätter sjunga och hoppas att det kan smitta till dig om du behöver det:

”Det finns glädje som väntar under gråten
det finns en ton som vill göra sig hörd
Under allt som finns gömt där i bråten
under allt som jag trott var förstört

Det finns färger att se på min himmel
när solens strålar bryter fram
om ett löfte det ljuset påminner
att aldrig jag går ensam

Glädjen väntar, väntar på mig
Glädjen väntar, väntar på dig.”

Kommentera

*


8 − fyra =