Uppmuntran som vägvisare

”Din väg är din egen, den kan ingen annan gå”. Första raden i en av mina sånger. DSC_0266Ens liv ska var och en leva själv. Ibland är det med tunga steg vi går vår väg. Ibland vilsna där vi söker vägen och ibland får vi oron som följeslagare. Inget av de där sakerna behöver vi leta efter. Om de finns där känns de tydligt. Att våga säga som det är till någon annan som är villig att lyssna kan verkligen förändra känslan i stegen på den väg som blev just vår. När man får känna det man känner kan det vara så att känslan liksom förändras.

Hur vet man då i vilken riktning man ska ta sina steg?
Något som jag själv återkommer till är hur andra människors ärliga uppmuntran har varit vägvisande för mig. Någon annans goda ögon och ärlighet om vad de ser i mig har gjort att mitt självförtroende och min glädje har vuxit. Att kunna ta till sig ärlig uppmuntran och fundera på orden har varit viktigt för mig. I stunden kanske jag inte förstått det men nu när jag ser bakåt kan jag se att positiv bekräftelse från andra har fått mig att tro på mig själv. En ingång till arbetet med min egen självkänsla.

Det var t ex fotbollstränaren i 5:an som tog mig åt sidan och bekräftade alla bra sidor jag hade som spelare. Jag är övertygad om att jag tyckte det var både roligare att spela nästa träning och utmanande att jobba på det hon såg som utvecklingsmöjligheter hos mig. Men det var ändå något mellan henne och mig. Inte som någon dold hemlighet, snarare något så viktigt och värdefullt att hon inte ville riskera att det kom i någons händer som inte kunde hantera det.

Skolan bjöd på många utmaningar för mig som hade lässvårigheter. Mycket gick ut på att läsa texter som sedan skulle redovisas, det inlärningssättet passade inte mig. När en lärare på ett utvecklingssamtal med mycket uppmuntran och allvar i rösten sa: ”Muntlig framställning är din grej” är det som om de orden gett återklang till hela mitt liv. Jag valde sen att bli lärare och idag är jag fortfarande pedagog som föreläser. Muntlig framställning är min grej och jag finner stor glädje och utmaning i hur jag presenterar det jag vill säga.

Någon ser.
Någon säger högt, i respekt, det goda den ser.
Någon annan får ta emot och fyllas på.

Jag är tacksam för alla små uppmuntringar jag fått längst min väg som gett mig en riktning framåt. Inte de där insmickrande orden, eller de med en dold agenda, utan de som sägs helt utan annan vinning än att just uppmuntra. Åter igen står jag själv vid ett vägskäl och funderar på åt vilket håll jag ska gå. Funderar och tänker vad jag själv vill. Med uppmuntran i bakfickan, och med insikten om att jag behöver ta mina egna beslut och egna val för att leva mitt eget liv tar jag steg på min egen väg. Denna gång med tilliten som följeslagare.

Kommentera

*


− 8 = noll