Urvuxet

Jag som försöker ha Återvinningen som vän var åter igen iväg en sväng dit i veckan. Massor med papper och kartonger åkte i containern, åter igen blev det tomt i pannrummet : ) En kasse med urvuxna skor blev kvar stående i hallen för att komma till Emaus där de kan användas igen. Sonen hittar i morse sina gamla fina vita och gröna gympaskor. Tillsammans med dem har han sprungit, cyklat, lekt en massa. Han ser dem och vill så klart ha dem på sig. Men de är för små : ( Stora tårar rinner ner för kinderna. Jag kramar och förklarar att han vuxit ur dem och skulle få ont i fötterna om han skulle ha dem på sig. Vi kramas lite till och han tar på sig sina vita och röda skor som passar perfekt just nu.

Stora tårar för ett par små skor. Det vi just gjorde var sorgbearbetning. Sorg behöver inte vara att någon dör. Det kan vara att ta avsked av ett par gröna skor. Ta avsked av allt det roliga de upplevt tillsammans. Stanna i den känslan, helst sätta ord på den, acceptera att det nu är annorlunda för att sedan kunna gå vidare. Om tårarna kan trilla för ett par skor då finns det många tårar att gråta för alla relationer vi säger farväl till, för alla platser vi flyttat ifrån och alla saker vi lekt med.

När vi växer behöver vi byta skor hela tiden. Men förstår vi var vi befinner oss i livet, har vi den självinsikten? Killen som var slalomproffs i sin ungdom och som ställde sig på skidorna 20 år senare och tänkte stå på i backen upptäckte att han inte alls hade kondition som förr, inte alls hade fysiken för att ta fler än en par åk. Han gick ut i bilen och grät. Han förstod inte att han förändrats och blivit äldre. Det är ett sätt att sörja över en sport, över sin kropp. Vill han fortsätta åka kommer han få lägga mycket tid och träning igen. Kanske han hittar något annat han idag tycker är roligare för honom att lägga sin tid på, vem vet?

Skolavslutningstider är en tid av sorg. Kanske en kär pedagog på förskolan ska lämnas för att under ett helt sommarlov gå i väntan på vad hösten ska innebära och vilka barn och vuxna som ska bli ens “arbetskamrater”. Det kan bli en tid av oro, spändhet eller nyfikenhet. Det ledsna i att ta farväl blandat med nyfikenheten att få gå vidare är precis ett exempel på sorg.

Kan man göra något för att underlätta för barn eller vuxna som ska skiljas från varandra? Ja, vi kan hjälpa dem att sätta ord på vad de känner och hjälpa dem till att få ett bra avslut. Att rita en teckning eller skriva ett kort, att ge en liten sak som är viktigt för barnet är ett sätt att visa sin omsorg och säga farväl, ett sätt att fullborda sin relation. När det inte finns något emellan människor, något som är oavslutat, kan vi känna oss fria. Så missa inte den där sista kramen, eller de där bekräftande orden för vad någon har betytt för dig eller ditt barn. Och är det tvärtom att du känner dig påhoppad, missförstådd och inte alls mött av förskolan/skolan/arbetsplatsen, föregå då själv med gott exempel och ta farväl med respekt.

Allt som vi har inom oss ska inte pressas ner i en container och glömmas bort. Visst är det så när vi rensar ut att vi ger plats för nya saker, mer luft och ljus : ) Välj med omsorg hur du rensar i den fysiska miljön och i ditt inre. När vi gör upp med människor eller en sak är det mer som att lämna in något på återvinningen för att de erfarenheterna ska kunna användas igen i ett nytt sammanhang.

Vad ska slängas eller återvinnas för att skapa plats för den du är? Har du skor som passar dig idag eller är de urvuxna för länge sen?

Kommentera

*


fem + 9 =