Väder, vind och livets allvar

Är på semester i svärföräldrarnas sommarstuga och hittar en bok jag velat läsa en tid:“ Väder, vind och livets allvar” av Martin Lönnebo och Tomas Sjödin. Jag har läst Sjödins alla övriga böcker och slås alltid av hans ödmjukhet, hans tankar där inga självklara svar finns för att livet är så komplicerat. Ändå anar jag hans trygghet att inte ha alla svar genom de frågor han ställer. Han ställer de till sig själv och till sin vän Martin Lönnebo, hela boken är en brevväxling. Brev som skrivs mitt i den pågående vardagen, brev om kaffedrickande, om just väder och vind och om deras gemensamma “lycka och vanmakt” som de själva skriver-sina funktionshindrade barn. Martin har en son med förståndshandikapp utan tal och Tomas har fått släppa taget om ett barn, han blev 15 år, och den yngsta av hans tre pojkar lider av samma hjärnsjukdom som gradvis äter upp kroppens funktioner om jag förstått det rätt. De båda männen har mötts vid smärtpunkten, så beskriver de sitt möte. En dåvarande pingstpastor och en biskop. Inget är enkelt och ändå har de hittat ett sätt att glädjas i det lilla, i varje blomma, i formuleringar, i bilder, i luckorna i resandet, i möten med platser och med människor.

Jag brukar alltid vänta nån dag att skriva om en bok när jag läst den, då kan jag bättre urskilja vad som verkligen stannat kvar hos mig, vilka ord som blivit till mina. Den här gången är det svårt att ta ut något speciellt för det finns så många formuleringar och symboler som jag bara suger i mig, jag hoppas jag tar mig tid att läsa boken igen.

Återkommande är tankar kring Tomas son Ludvigs tid, hur han krampar och Martin skriver något som verkligen stannat kvar. Så här är sammanhanget: “Du nämnde att Ludvig krampar i genomsnitt ungefär 10 gånger per dygn. Hur mycket blir det på en månad? Det är en omöjlig fråga, lidandet och kärleken upplöser matematiken.”(sid 142)

“Lidandet och kärleken upplöser matematiken”, oj vilka ord! Så vacker beskrivning av omsorgen och omvårdnaden av någon som är beroende av andra. Den som vårdar räknar inte tillfället och ronder för den kärlek som finns mellan dessa-vårdaren och den i beroendeställning är starkare än lidandet, den kärleken övervinner allt! Jag har sett det på nära håll flera gånger, den hjärtliga tjänsten för den man älskar-oavsett vad det kostar. Det är vackert!

Tomas skriver om sin son Karl-Petter som nu är död: “Ordet död går inte att komparera. Ändå är döden inte stum och kompakt i alla avseenden. Med det menar jag att det fortfarande pågår någonting mellan oss och honom som dagligen slår om en liten, liten sprängkil i det definitiva.” (sid 198)

Jag upplever detsamma, att en person lever kvar i hjärtat och man kan fortfarande utvecklas tillsammans på ett märkligt sätt, mötet har skett och beröringen -och det lever kvar i kropp och själ.

Martin skriver i slutet av boken det som jag tror har med sorgen, smärtan och vår slutenhet att göra, han uttrycker det så här på sid 228:

“Ingen har fött sig själv till jorden. Vi anländer ju öppna för livet, i fullt förtroende. Men alla ansikten som vänts bort från oss och sjukdom, olycka och elände ger oss rädslan och överkraven. Vi glömmer bort vilka vi är”.

Smärtsamt! och han fortsätter:
“Den som ser i ren kärlek kan inte förakta någon enda.“

Så vill jag se mig själv och alla männskor-i ren kärlek!

Jag avlutar med orden som Martin skrivit i ett Naturens tempel han gjort vid sitt landställe:

“Ett tack för jordens skönhet
En bön för jordens skydd”

Ord som jag tror blir min bön också, en bön inte bara för jorden utan för mina barn, för mina medmänniskor. För dagar med glädje och för dagar med livets allvar.

Kommentera

*


fem × 3 =