Välkommen

Nu en tid har jag jobbat hemifrån. bildDet gör att jag är hemma när barnen har slutat skolan. Framåt eftermiddagen har jag ofta hört ringklockan ringa på dörren. En dag sa jag under en suck när jag öppnade: ”Du har ju egna nycklar, varför kan du inte öppna dörren själv?” Jag som tänkte att det handlade om bekvämlighet eller nån slags osjälvständighet får svaret:
”Jag tycker om när du möter mig i dörren och säger välkommen”.

Min förutfattade mening om motivet fick mig att sucka. Min sons ord ändrade hela min inställning och känsla i mötet med honom. Jag är så glad att för min och hans uppriktighet mot varandra. Och jag välkomnar honom mer än gärna. Istället för att sucka får jag nu energi av det mötet i dörren. Vad kan egentligen vara viktigare än mötet med den man älskar? Det vill jag gärna ge tid till. Det är som om jag mer och mer kommer hem i mig själv när han ger sitt perspektiv. Åter är barnet den som lär mig något.

”Välkommen hem” får jag väl säga då, till mig själv. För jag gillar också att få känna mig välkommen.

Kommentera

*


tre × = 12