Varför sörja?

Bilden har stannat på näthinnan, jag har levt med den i några år nu. DSC_0373Den har blivit en av många drivkrafter till arbetet kring min sorgeskiva och varför jag har denna blogg. Bilden av mannen som hugger ved. Han har huggit i över 30 år och säger inte mycket. Han har huggit sen den dagen hans 10-åriga son dog i en båtolycka och hans mamma sa att pojkens namn aldrig mer skulle nämnas. Mannen har sorg men har inte ännu hittat sin väg att sörja. Först när hans fru får cancer och behöver möta det, väcks deras gömda sorg till liv och de kan börja bearbeta den när de pratar om det som hänt. Det blev dokumentären ”Nyckeln till tystnaden” där vi andra kan få en inblick i det ofattbart svåra. Jag står inte ut med tanken att sorgen också stjäl livet ur den som lever, därför vill jag fortsätta mitt arbete med detta.

I filmen ”Den skalliga frisören” uppstår ett möte mellan en cancersjuk kvinna och den man som långt tidigare förlorat ett barn och sin fru i en olycka. Mannen får frågan om han är arg på den som orsakade olyckan och han svarar något i stil med: ”Nej…. men jag är arg på alla andra”. Sorgen visar sig här på ett annat sätt. Mannen är en tickande bomb som när som helst kan explodera och i hans fall har även hjärtat blivit till en sten där han känslokallt och skoningslöst möter andra.

Sorgen har många olika ansikten och gör sin röst hörd på olika sätt. När vi kan förstå något om vår egen sorg kan vi börja sörja, om vi orkar. Själv har jag fått professionell hjälp att sortera vad som är vad. Det rekommenderar jag att göra. I levande samtal med andra, med proffs eller en medmänniska, är det lättare att inte fastna i osunda tankebanor.

För jag har ju också sorg. Då den började i en tid då jag var höggravid med två små barn hade jag inte tid att sörja utan den fick vänta några år innan jag kunde möta den på ett djupare plan och ge den plats. Det har varit, och är, tröttsamt men bra. Just nu ligger några månader bakom mig där jag medvetet tagit sommarlov från mina sorger, där jag pausat från att vara i dessa sorgetankar och öppnat upp för nuet och sommaren. Att sörja är att känna och känslouttrycken är personliga och helt olika. Att känna kan vara jobbigt.

Jag sörjer med tafatta försök att klä sorgerna i ord och i den stilla tystnaden med respekt för att sorgen är större än orden. Jag har sörjt med hinkvis av tårar i saknad men också över att inget mer kan bli som förut, jag har sörjt det jag velat uppleva som nu är omöjligt.  Jag suckar förtvivlat emellanåt när jag önskar jag hade min mamma eller pappa nära att prata med, när jag behöver få vara liten men inte har en plats att vara liten på. Jag sörjer i förlamande trötthet och med blommor på gravar och med ljus till de mörkaste av dagar. Jag sörjer med målarpenseln i hand, jag sörjer vid pianot där jag sjunger ut det som finns inom mig, jag skriver sånger med ord jag inte visste att jag ägde och toner jag inte ens anade levde i mig. Jag sörjer när jag stretchar ut min arm vars muskel blivit för kort då jag gått ihopkrupen så länge att en ”sten” i bröstet känts. Jag sörjer genom att vara frustrerad och arg, genom min bestämdhet och min gränssättning. Allt det där ger sorgen en kanal ut ur min kropp. Jag pratar om de jag förlorat så de får ta plats i mitt liv och mitt hjärta, jag vill inte gömma undan det som varit viktigt för mig. Så sörjer jag!

Varför sörja? Jag sörjer så jag kan vara fri att skratta och leva det liv som är mitt, som bara jag kan leva fullt ut med mina gåvor, intressen och min personlighet. Jag sörjer så jag inte en dag har missat mitt eget liv för att jag inte låtit sorgen göra sin röst hörd, jag sörjer för att ge liv till Livet. Min mamma sa när hon lyssnade på mina sånger: ”Dina sorger har förlöst något i ditt liv”, jag tror hon har rätt. Därför sörjer jag.

Om mitt liv är viktigt är ditt liv också viktigt!

 

På Spotify kan man lyssna på andra som uttrycker sig genom musik:

Lisa Nilsson  ”Långsamt”

Peter Lemarc ”Gråta som en karl”

Uno Svenningsson ”Tid att gå vidare”, ”Kommer aldrig att förstå dig”

Peter Hallström ”Lev då igen”

 

Läs en artikel om dokumentären här

 

Kommentera

*


8 − ett =