Varför? Vad? Hur?

Mitt i semestern kan jag konstatera att jag fått vila, gemenskap och nya intryck. Det som jag önskade av semestern. Jag har även fått möjlighet att lyssna på många föreläsningar, något som jag inte räknat med skulle göra stort intryck på mig. Det är jag glad för. Jag bär med mig många goda tankar, ”vägar”, övningar som jag kommer kunna använda mig av när dagarna blir kallare. En av föreläsarna sa ungefär så här: ”Ni får sålla bland mina bilder, om någon bild stannar så ta emot den”. Jag tog emot alla bilder, jag har fått ett sätt att minnas det hon sa. Det är fint när man hittar en person som har mycket intressant att dela OCH man förstår språket. Hon är en gåva rakt in i mitt liv då jag tar in mycket visuellt.

När jag gick min lärarutbildning stannade vi vid några ord som är vägledande frågor för hur undervisningen kunde läggas upp: Varför? Vad? Hur?

Dessa tre ord blev levande för mig på nytt i våras och om jag håller de vid liv kan de hjälpa mig varje dag i mina relationer och i livet i stort. När jag pratar med barnen kan jag tänka: Varför ska jag ta upp detta? Vad ska jag säga och Hur, på vilket sätt, ska jag göra det så de verkligen förstår? De tre frågorna blir en dialog med mig själv inför något jag står i. Svaren kan bli olika från gång till gång beroende vad som har hänt och var vi befinner oss i livet med dess glädje och motgångar.

Så när jag nu har lyssnat på många olika människor som talat märker jag att jag kunnat ta emot så många olika saker. Jag har funderat på varför det är så. Som småbarnsförälder har jag varit splittrad i tanken i många år, då jag haft svårt att koppla bort ansvaret för barnen. Många gånger har jag varit stressad och inte kunnat sitta still utan rastlösheten har tagit plats i kropp och tanke. Efter hjälp från stressrehab och min egen sorgbearbetning har jag möjlighet att oftare och oftare leva i nuet där kropp och tanke är på samma ställe. Och då barnen är lite äldre kan jag ibland lämna dem helt i ansvarstanken.

Men jag tror att det är ytterligare en sak som påverkar detta. Och det är just frågan ”Hur?” som är central i det. När jag själv gick på stressrehab fick jag möta mig själv som jag aldrig gjort förut. Jag fick se igenom mig själv, mina filter och masker: vad jag utstrålade, mitt talade språk, mitt kroppspråk, vad jag la min tid på, mina beteendemönster, mina svagheter men också vilka styrkor jag hade. Det var så jobbigt och redan första dagen var jag medveten om att det skulle smärta att se det jag skulle se men jag var beredd att göra något åt det och därför ville jag inte vika undan för sanningen. I det arbetet som jag gjorde fick jag möta mycket medmänsklig värme och kärlek. Jag kände mig inte dömd en enda gång från någon annan än mig själv. Det var som om det fanns en acceptans och nåd även för mitt liv, jag som kände mig så misslyckad då jag hade så höga krav på mig själv. En nåd som var gratis och som manade till mitt varande som människa och inte mitt görande. Jag upplevde att jag dög som människa trots allt som jag kände mig otillräcklig i. Något som jag egentligen vetat hela livet men då mest i huvudet och inte i hjärtat. Det var som om det jag upplevde landade i hjärtat och jag kunde slappna av på ett nytt sätt. Det fanns en nåd att jag får vara den jag är trots att andra ser sanningar om mig som jag själv är förblindad av. Som troende kristen har det för mig sin botten i att Gud älskar mig gränslöst för den jag är och att nåden i grunden kommer från honom. Med nåden är vi tillräckliga i vår otillräcklighet. Och det är Guds öppning till människan annars skulle Gud inte kunna nå någon då alla har brister. Det är som att nådens ljus gör att man kan se det goda genom färgade filter. Det är därför Jesus är central för en kristen, för han är Nåd och Sanning förkroppsligad.

Just det, jag jag själv fått uppleva nåd, är en hjälp för mig idag när jag lyssnar på någon som vill säga något. Jag vill se igenom ”Varför? Vad? och Hur?” för den jag lyssnar på och många gånger finns en kärna hos den som vill berätta något och den vill jag hitta, där finns ”Varför och Vad” gömt. Sen kanske personens ”Hur?” den berättar inte riktigt passar mig men då vill jag minnas hur nåden på olika sätt visat sig för mig och att den gäller andra människor i lika hög grad. Jag som också varit forserad och stressad vill idag se igenom en forserad fasad utan att döma men lyssna in kärnan. På det sättet kan jag få något att ta med mig hem och fundera på. Det gäller inte bara föreläsare utan i allra högsta grad våra tonåringar,  familj, grannar och arbetskamrater tex.

Vad kan vi lära oss om ”Varför? Vad? Hur?” för att nå och lyssna på varandra? Min förhoppning är att jag aldrig slår mig till ro och tror att jag vet hur man kommunicerar utan hela tiden finslipar på hur jag förmedlar det jag vill och hur mitt lyssnande kan få innehålla nåd, respekt och omsorg till min omgivning. Jag får förlåta mig själv de många gånger jag varit dömande medvetet och omedvetet och säger ett högt ”förlåt” till dig som känt dig drabbad. Vi är alltid på väg, gårdagen är som den är och idag finns en möjlighet att se och höra nya saker som kan vara en hjälp på den väg som är just min och just din.

Kommentera

*


9 − = åtta