Vattna

I den stora betongkrukan har någon omsorgsfullt lagt några stenar, en stor bit bark och några kottar på den svarta jorden. Med pigg och glad röst säger sonen: “Jag vattnar här så kommer det steeenar, koooottar och träääd”. Jag lät honom vattna utan kommentar.

Hur ofta vattnar vi på det som inte kan bildas eller växa från frö eller planta, eller på frön som inte finns där?

Jag tänker på Glada Hudiks skådespelare som gick på kurs länge, länge för att lära sig knyta skorna. En dag var det någon som förstod att “knytaskornafröet” inte finns hos dessa människor och därför köpte de skor med kardborrband i stället.

Jag tänker på den som år ut och år in hänger fast vid en gammal kärlek som inte är besvarad.

Jag tänker på när vi på arbetsplatsen tar en roll vi inte kan bära för att vi inte äger kunskapen eller för att vi är för stolta för att bekänna våra begränsningar. Kanske är vi inte ens medvetna om våra svagheter?

Jag tänker på när jag som storasyster pratar med våra barn och räknar med den pliktkänsla som finns djupt rotad i mig också finns i dem som är småsyskon.

Jag tänker på hur vi tar för givet att alla kan visa medkänsla och empati, även de som aldrig känt sig sedda eller lyssnade på- de som inte själv fått kärlek.

Vissa saker kommer inte att finnas, andra saker får vi så som frön i nån annan. Och så klart kan vi lite naivt prova att vattna på allt vi ser. Det är kanske som i sonens fall att det gömmer sig en clematis bland stenarna som han inte såg. Men det fanns också ogräs i krukan som i samma stund får växtkraft med vattnet. Kan vi se skillnad och rensa bort fördömande, hat och oförsonlighet?

Om vi vattnar på det unika och vackra kan vi få upptäcka nya saker hos oss själva och andra som kan få blomma ut när tiden är mogen.

Kommentera

*


2 × = sex