Växtvärk

6-åringen slår åter igen i tårna i dörrposten. Ont gör det och jag minns sommaren då jag var 6 år. Jag gick mycket barfota och slog i tårna hela tiden. Vart jag än gick var det som om jag inte kunde förhålla mig till den fysiska omgivningen på ett smärtfritt sätt. De små lilltårna åkte på stryk hela tiden, och jag fick tröst för mina ömma tår i mamma och pappas famn.

När jag var och hälsade på i 6-åringens klass ramlade barn efter barn av stolarna. Just 6-åringens utveckling är så intressant tycker jag. Stor och Liten på samma gång. Förståndig och samtidigt ego. En dag äter de ett berg av mat för att nästa dag bli mätt på en ärta. Benen i kroppen växer snabbare än musklerna vilket leder till växtvärk. Just den värken minns jag också. I 1:an var jag hos skolsyster för jag hade så ont i benen och hon sa att jag hade växtvärk och jag svarade: “kan du skriva ner det ordet på ett papper för den sjukdomen kan jag inte komma ihåg”. Och hem kom jag med en lapp med stora bokstäver och mycket mellanrum mellan dem med orden V Ä X T VÄ R K. Mamma smålog nog men tog mig på fullaste allvar och visade omsorg om mina ben. Idag har jag lärt mig att en varm kudde kan hjälpa väldigt mycket. Och jag har lärt mig varför man får ont. Det är en tillgång för att veta varför. Det hjälper mig att förstå och ju mer jag förstår ju mindre arg behöver jag bli. Jag har inget att bli provocerad av, kroppen vill något som huvudet inte kan styra över-det kan ju inte jag bli arg för som mamma.

Idag är jag 30 år äldre. Benen har vuxit klart på mig men mitt inre fortsätter att växa och utvecklas, en förändring som ständigt pågår. Jag jobbar hela tiden på min självinsikt och försöker lära mig något om utvecklingsfaser och kriser även för vuxna. Är jag förberedd när själen får växtvärk? Vilka verktyg har jag då och vilka har jag runt omkring mig som kan hjälpa mig att se vad jag går igenom?

Jag ser människor omkring mig, i min egen ålder, som separerar. Så klart kan det finnas 1000 olika anledningar till det. Men kan det vara så att vi har växtverk, vi vill växa men känner inte att vi får den plats eller plattform vi behöver?

Åter igen vill jag uppmuntra till att ta reda på mer om dig själv, vilka behov du har. Vilka behov har din partner? Pratar vi ett språk som gör att vi förstår varandra, så vi kan växa och fortsätta växa tillsammans och inte bara enskilt? Väljer du att gråta själv eller inte gråta alls och tiga som så många har gjort innan dig? Eller berättar du för din partner hur det är? Det kan räcka med: “just nu känner jag mig osäker på vem jag är eller vad jag vill”. Gör du det kan din partner möta dig i det, omfamna och finnas till hands. När vi har en villighet att verkligen vilja förstå den andra, vilja försöka få den andra och oss själva att blomma finns det så mycket att jobba med, att vattna på och ge näring till. Det tar tid men det finns en förutsättning -ett hopp : )

Vi har alla växtvärk ibland då olika delar av oss växer olika snabbt. Det gör ont! Det kan göra jätteont. Med värme och förståelse, med kunskap om hur du fungerar kan den växtvärken mildras. Ge inte upp, våga Vilja!

 

Kommentera

*


× två = 4