Vi är ju på samma lag

-Hörrö, ta det platta racket istället så kanske du träffar! 😉 , hör jag en förälder säga till en annan.
Tråkningarna haglar över den som just ska försöka träffa bollen i brännboll. Den här gången är det föräldrar som ska spela mot sina barn. Det är mycket glimt och hjärta så klart, men ändå med en olustig känsla i botten för min del. Varför är det så svårt för oss att bara ”heja” fram våra lagkamrater utan att vara ironiska och osjyssta? Är det minnen från vår egen skolgång som spökar? Jag tänker att vi i framtiden inte ska bli alltför förvånade när våra barn dissar och tråkar andra, då själva spelplanen denna dag blir en verklig läroplats för hur man kan sätta dit nån med orden så pulsen stiger och pressen blir tydlig och krampaktig. När någon väl träffar bollen följer barnen i motståndarlaget den med blick och ben och många vill fånga den för att kasta den vidare till brännaren. Några gånger blir det halvt slagsmål om vem som ska få kasta bollen och laget missar själva målet; att så snabbt som möjligt få bollen i rörelse mot brännplattan.

Bilden av brännbolsspelet blev en tydlig bild av relationer. Relationer är för mig något oerhört viktigt. Relationer är det som kan bli ens källa till glädje och meningsfullhet, men relationer kan också ställa till det oerhört där livsgnistan nästan släcks när det blir en kamp för överlevnad för den som bl a blir kränkt, misshandlad på olika sätt, bortglömd eller utfryst.

Framför allt är det en fråga som har stannat kvar hos mig efter det att poängen räknats och frivarv sprungits…..”Förstår jag att jag inte behöver strida med mina lagkamrater?  Vi som ska kämpa för samma mål…Lagkamrater är ju på samma lag”.
I olika situationer ingår vi i olika ”lag”. Arbetsgruppen eller skolan kan vara en, familjen en annan, olika grupper för intressen kan vara en tredje. Hur skulle det vara om var och en av de här ”lagen” vi ingår i har en tydlig vision att enas kring. Skulle det då vara lättare att ta beslut som är för gruppens bästa och kan det ske i en ton som känns schysst?
Arbetskamrater kan ha olika individuella mål eller tankar om karriär och framgång. Många gånger får jag en känsla av att det är rumskompisen som är den största konkurrenten istället för ett annat företag t ex. Vad händer när vi på riktigt samarbetar kring det som är visionen och det viktiga och lämnar tävlingen oss emellan?
Många föräldrar tycker och tänker olika kring uppfostran. Där respekten finns för oliktänkande men för barnens bästa, vill jag vara naiv och tro att det finns många fler vägar att gå än vad som sker i vårt samhälle idag. Vad händer när vi vuxna i möjligaste mån försöker samarbeta med varandra för våra barns skull? Kanske behöver många av oss lära oss fler sätt att kommunicera på? Att investera i bättre kommunikation kan vara en investering för livet då kommunikation och relationer hör ihop, och relationer kommer ingen undan. På sätt och vis kommer föräldrar alltid vara på samma sida, så länge en förälder vill barnen väl dvs.  Själva barnet är ju det som är gemensamt och som är en skatt att vårda, för visst är väl våra barn våra dyrbara skatter? Hur visar vi det för dem i våra val i handling och med orden? Om det blir en kamp och en prestige i vem som ska göra vad, eller kanske inte behöva göra, är det lätt att missa målet eller visionen.

Visionen för familjen får vi nog ta ett snack om här hemma. Men för mig rör det sig kring att var och en får växa och andas i trygghet.
Oavsett vilka lag vi ingår i skulle jag önska att vi hittar sätt att samarbeta på, utan att bränna varandra med orden. För de ord jag använder idag ger jag samtidigt vidare till mina barn…och de som är så dyrbara för mig vill jag ju allt annat än bränna med min tunga. De vill jag bara i uppmuntran ”heja” på.
Heja, heja! 🙂

Kommentera

*


3 + = tio