Vilket arv vill jag ge vidare?

Solen värmer och de första blåa blommorna tittar fram i gräsmattan. DSC_0647Jag räfsar ihop allt för mycket löv som inte togs hand om höstas, och samlar i säckar.  Det blir en sån dag där då jag välkomnar våren och försöker fantisera om hur trädgården kommer se ut när det är grönt och blommar. Jag oljar in en butt som vi för många år sedan fått i ”arv” av någon som då levde, men nu är död. Sonen rengör en stor fisk, en skultpur, som min farfar som var konstnär gjort och som står i trädgården. Båda de där sakerna är arv som vi valt att ta hand om. Åter igen slår det mig att varje sak man har och äger behöver underhållas för att bevaras. Då mina föräldrar är döda har vi syskon redan fått dela upp deras saker emellan oss. Själv har jag alltså inget mer arv att vänta i saker och en hel del har jag valt att säga nej till fast jag hade kunnat få dem.

När vi köpte vårt hus hade det bott ett par här som la ner massor med tid på trädgårdsarbete. När vi tog över ser jag ett mönster vi skapat under åren -att ta bort så mycket som möjligt för att ge plats åt det vi verkligen vill ha kvar och klarar av att sköta om. Jag har inte så mycket tålamod och intresse av just påtande i jorden men vill gärna ha lite färg och blommor. Nu har vi bara en rabatt kvar, resten av blommorna sätter vi i urnor. Det är lagom hanterbart för mina inte så gröna fingrar.
Jag ser att jag tänker likadant för min insida, mönstret att rensa bort mycket för att välja det jag vill ha kvar är något jag jobbar med hela tiden. Vad bär jag med mig i min ”ryggsäck”? När jag ser mig i spegeln och mer och mer upptäcker vem jag är, först då kan jag välja om jag fortfarande vill behålla mina tankebanor eller mina mönster. När jag väljer och väljer bort kan det ge plats åt det som är mina passioner och det jag tror på, där jag som person får blomma ut.

Medan jag oljar min butt, som jag snart ska ha blommor i, funderar jag vad jag själv skulle vilja ge i arv till mina barn. Vad det gäller prylar är min enda önskan att mina barn alltid ska sätta relationen mellan dem högre än några saker. Det har jag fått uppleva själv och det har varit fantastiskt att få erfara. Det andra jag tänker är att de ska vara fria att skapa sitt eget liv. Att de inte ska vara bundna vid saker eller det som jag eller min man tycker passar, utan att de skulle hitta sin egen innersta kärna och följa den längtan som bor där inne- även om det innebär ett intresse som jag själv inte delar. Det kan också innebära att de inte ska leva sitt liv genom att bara förvalta vad jag/vi har byggt upp, om de inte vill det.

Jag hörde om en man som jobbade för sin pappa på hans juristbyrå. När pappan dog sålde sonen omedelbart företaget och blev snickare. Så skönt att han tog det beslutet men jag funderar på vad som gjorde att sonen inte kunde göra samma sak medan pappan levde. Det motsatta skulle kunna vara att ens barn bara väntar på det ”arv” man ska få och missar att leva sitt eget liv då man ändå ”vet” att man kommer få något i framtiden. En passitivitet får då plats som kanske inte är helt sund.

Det arv jag vill ge vidare handlar bara om insidan, där det finns en nyfikenhet på livet och där respekten för sig själv och andra finns, där empatin får plats och där ett skapande är en självklarhet….ett skapande som kan se ut på miljoner sätt, så mina barn kan blomma ut på det sätt som är deras…inte mitt. Och även om jag redan fått allt det fysiska arv jag har haft ”rätt” till upptäcker jag hela tiden nya vackra arv för insidan som mina föräldrar planterat i mig. Hur det arvet kommer blomma ut i framtiden kan jag bara fantisera om…

Kommentera

*


två × = 16